Våra barn och andras ungar

Våra barn och andras ungar är ett uttryck som de flesta har hört. Det syftar till att vi håller våra egna barn högt, ser inte deras brister eller misstag i samma utsträckning som vi ser andra barns brister och misstag. Så är det nog och så ska det kanske också vara? Nog ska de egna föräldrarna hålla sina barn om ryggen lite extra ändå? Förlåta deras misstag och så vidare.

Men hur är det med de där ungarna som INTE har föräldrar som håller dem om ryggen lite extra? Som inte har föräldrar som stoppar om dem om natten och kysser deras panna trots misstag och hårda ord under dagen? De ungar vars föräldrar inte alls finns där för dem? Där föräldrarna "valt" missbruket framför barnen, eller kanske jobbet framför barnen? Vem tröstar det knyttet?

Och hur växer barn till trygga individer när de vuxna sviker? När vi andra vuxna bara ser dessa ungar och aldrig låter dem få bli barn också i våra ögon, om än för ett ögonblick?

Jag tror att det är det vi saknar i mångt och mycket; en insikt att den jobbigaste unge också är ett barn. Att ungarna, som ofta blängs på och tigs ihjäl, behöver vårt vuxna stöd för att få vara barn. Det kan vara i min roll som lärare; där SKA jag leva upp till detta. Men också i den jobbiga situationen som förälder där jobbiga kompisar till de egna barnen kan behöva ett andrum och få komma till ett hem där regler finns och efterlevs och där maten ställs på bordet och man sitter tillsammans och äter. Det kan vara så enkelt.