Det är så fint med engagerade människor

I åratal har jag varit avundsjuk över alla dessa människor med en passion! Det har varit tågtittande, blomsterodlare, skribenter, fotografer, bilsamlare och allt annat mellan himmel och jord. Själv har jag som allätare känt mig lite fattigare. jag har inte haft ett intresse som jag hängett mig åt fullkomligt, eller åtminstone galet mycket åt. Mina funderingar kring mitt tillkortakommande på den fronten har lett mig till där jag är nu. Jag har helt enkelt bestämt mig för att engagera mig i det som ligger mig nära; barnen och deras väg genom instrutionerna.

Idag mötte jag en pappa på det gemensamma dagiset. På det senaste föräldramötet, då vi abrubt blev informerande att vi skulle flytta till nya lokaler, uttalade denne pappa sig mer än klokt. Under samma möte fick vi också klart för oss att man skulle dra ner på personal och att personalen inte skulle ha tillgång till planering under dagtid, vilket förståss ledde till följdfrågor. På vilket sätt är det en bra lösning för våra barn om man ser det långsiktigt? Vad händer med våra barn senare i deras skolgång om det inte får en trygg start? (Ja, i min värld så blir barnen tryggare om det finns vuxna som har ork och tid att se deras behov men också skratta och busa med dem.)

Hur som helst. Den här pappan (och jag tror att vi ska begrunda att det var en pappa också, jag tror att det berörde de kvinnliga rektorerna lite extra) tog till orda. Det kändes genuint och passionerat. Idag berättade han att han ringt upp ordföranden i barn och ungdomsnämnden för att framföra sin oro kring hur man sköter barnens vardag på institutionerna. Hon hade till sist sagt att han kanske skulle ringa Paul Lindwall, kommunalråd i Linköping. Det ska han. han är passionerad och engagerad. Han tänker inte sluta att fråga förrän han får ett svar på sina frågor. "Jag går hela vägen till regeringen om det så behövs" sa han också.

Då kände jag mig lite avundsjuk på hans passion för frågan. För hans engagemang och mod. Samtidiggt är jag glad och tacksam över att han gör det. Och jag hejar på och talar om hur bra jag tycker att det är. Det är väl också ett engagemang?

/Sofia Bjelke