...att vissa saker får man inte skoja om. Jag förstår henne, men skojar ändå. För det är så jag är. Jag går över gränsen, skojar om mig själv å det makabraste. När jag bar på fyrtio kilo extra skojade jag ljudligt om att handla mina tjockiskläder. Nu skojar jag om min cancer. För jag behöver det.
Att skoja om hårbortfallet, det eventuella illamåendet av mediciner, dödligheten eller vad det nu månde, är för mig en mur jag måste ha. Jag vill inte ligga blottad i sorg, smärta och rädsla; det tänker jag göra när det är dags. Det är det inte nu.
Nu är tiden för skoj, lek, skratt och njutning. Plus den när vardagliga ilskan, irritationen och tröttheten över disk, matlagning och bångstyriga familjemedlemmar. Nu är tiden för vardag.
Därför tar jag inte samtalet om rädsla och smärta. Inte ens för mammas skull. Den smärta och rädsla vänner och familj känner får de sköta själva; den är inte min att bära; jag har nog. Med det inte sagt att medkänsla och omtanke inte mottages.
Fast helst vill jag att ni skrattar högt och hjärtligt utan att lägga huvudet på sned när jag berättar att jag vid eventuellt hårbortfall vill ha ett rejält hårband med rosett eller blomma. När ni sedan ber mig att fylla på kaffekoppen bör ni dra på smilbanden då mitt egenhändigt tillverkade kort dras fram med texten Don't mess with me; I've got cancer!
Förövrigt påstås det att cancer inte är en sjukdom. Däremot är Hodgkins det. Men jag kan ha fel....
söndag 24 juli 2011
torsdag 28 april 2011
Principfasthet eller trafiksäkerhet? Vilket prioriterar Alliansen för Linköping?
I dagens Östgötacorrespondent kan vi läsa hur Flygvapenmuseets chef efterfrågar en trafiksäker lösning mellan parkeringen och museet. Vägen är rak, saknar övergångsställe och trafikeras av många fordon som ofta kör fortare än den tillåtna hastigheten på 50 km/h. Museet är prisbelönt och besöks av allt fler. Ju närmare sommaren vi kommer desto fler besökare räknar man med och ännu finns ingen trafiksäker lösning i sikte. Allians för Linköping litar nämligen inte på att tjänstemännen (med utbildning och ansvar i frågan) klarar att välja lämpligast alternativ för övergång.
På Samhällsbyggnadsnämndens sammanträde i mars månad fanns ett färdigt förslag. Det ratades då förslaget inte ansågs tillräckligt säkert. Förslaget var att bygga så kallade vägkuddar vilka, tillsammans med övergångsställe, anses ha en hög trafiksäkerhet. Kostnaden är rimlig och tiden för genomförandet relativt kort, vilket hade varit bra med tanke på påsklovet och andra lovdagar som var nära förestående. Allians för Linköping tyckte att det var rimligare att återremittera ärendet till kontoret så att alla olika typer av åtgärder kunde presenteras under april månads nämnd. Kostnad för dessa och tidsram för genomförandet skulle också redovisas.
När så aprilnämnden sammanträdde igår visade det sig att tjänstemännen gjort delar av sin läxa, men hade missat att inkludera lösningar med trafiksignaler. Detta gjorde att Allians för Linköping valde att återremittera ärendet ännu en gång.
Känslan blev att det mer handlade om att läxa upp tjänstemän än att hitta en välfungerande lösning för stadens stolta museum som snabbt (om är redan försenat) kunde byggas.
Exakt samma öde drabbade Hjulbroskolans elever. Inte heller där kunde tjänstemännens ekonomiskt och säkerhetsmässigt försvarbara förslag klubbas igenom.
Av princip ska Allians för Linköping välja vilken metod som är bäst lämpad. För mig är det långt ifrån vad politiker ska hålla på med.
På Samhällsbyggnadsnämndens sammanträde i mars månad fanns ett färdigt förslag. Det ratades då förslaget inte ansågs tillräckligt säkert. Förslaget var att bygga så kallade vägkuddar vilka, tillsammans med övergångsställe, anses ha en hög trafiksäkerhet. Kostnaden är rimlig och tiden för genomförandet relativt kort, vilket hade varit bra med tanke på påsklovet och andra lovdagar som var nära förestående. Allians för Linköping tyckte att det var rimligare att återremittera ärendet till kontoret så att alla olika typer av åtgärder kunde presenteras under april månads nämnd. Kostnad för dessa och tidsram för genomförandet skulle också redovisas.
När så aprilnämnden sammanträdde igår visade det sig att tjänstemännen gjort delar av sin läxa, men hade missat att inkludera lösningar med trafiksignaler. Detta gjorde att Allians för Linköping valde att återremittera ärendet ännu en gång.
Känslan blev att det mer handlade om att läxa upp tjänstemän än att hitta en välfungerande lösning för stadens stolta museum som snabbt (om är redan försenat) kunde byggas.
Exakt samma öde drabbade Hjulbroskolans elever. Inte heller där kunde tjänstemännens ekonomiskt och säkerhetsmässigt försvarbara förslag klubbas igenom.
Av princip ska Allians för Linköping välja vilken metod som är bäst lämpad. För mig är det långt ifrån vad politiker ska hålla på med.
onsdag 13 april 2011
Falsk matematik
Visst är det så att vi räknar på olika sätt. Vi räknar och påvisar statistik för att stödja vår egen politik. Inte sällan river jag mig i huvudet och undrar vilket som stämmer och hur jag kan kontrollera det hela; matten är ett svårt område för mig....
När jag nu läser på lite mer (DN) om det jobbskatteavdrag som Alliansen glatt viftar med för att, som de påstår, främja tillväxt och att fler ska komma i jobb, står jag med frågetecken igen. (Jag vet; nu nickar ni och smackar "Jaha, vad ska hon komma med för sossedravvel nu då?")
Det är inte några komplicerade siffror som Alliansen, genom Dagens Nyheter, återger. För mig bekräftar det en fördom jag har; Allianspartiernas kunskap (?) kring verklighetens folk (som Hägglund gärna vill ta i sin famn)är begränsad. Det är också en gåta varför man så klantigt redovisar felaktiga siffror? Är ni nyfikna på vad det är som jag svamlar om? Här kommer det:
Enligt Alliansen tjänar ett vårdbiträde 23200 kronor i månaden. Hmmm, kan det stämma? undrar då ett gammalt biträde...En första koll är på, den inte statistiskt tillförlitliga sidan lonestatistik.se.Där får jag veta att vårdbiträden tjänar 17500-18000 kronor i månaden. På kommunals hemsida får jag bilden av att medellönen ligger runt 19500. (Där får jag också veta att de flesta inom detta yrke inte arbetar heltid, dock är den redovisade lönen en heltidslön.) Om jag har räknat rätt så tjänar ett vårdbiträde, med den genomsnittliga arbetstiden som anges, runt 15500 i månaden. Till det hör också att det är flest kvinnor som arbetar inom denna yrkeskategori och det är kvinnor som gör den största andelen obetalt arbete på hemmaplan, men det är en annan historia. Vi tar den en annan dag.
Med dessa siffror blir det lite snett när Alliansen redovisar de summor som vårdbiträdet kommer att få behålla med ytterligare ett jobbskatteavdrag. Behållningen blir minimal. Det ger föga mer i plånboken, även om alla ören är tacksamma för oss som har en månadslön under 20000. Vårdbiträdet vet också att de skattekronor som landar i plånboken är de kronor som kunde ha gått till fler händer och promenader för de äldre de jobbar med. De vet att jobbskatteavdragen sätter spår i den verksamhet de jobbar i. Jag tror att det är många av oss låglönade som tröttnat nu.
Att i samma artikel redovisa läkarens 650 kronor känns nästan cyniskt. Särskilt när läkaren redan har en heltidslön på 60000 kronor. Vi som har en inkomst som knappt räcker till att föda mig och min familj skulle jubla för 650 kronor i LÖNEÖKNING! Hur kommer det sig att läkarens lön inte räcker till dennes livsutgifter? Eller är det för att dennes arbete är så oerhört mycket viktigare eller fortfarande har en ? Eller är det för att de valt att läsa på universitetet med de oerhört frikostiga lån och bidrag vårt samhälle erbjuder? Jag menar givetvis inte att ställa läkare mot vårdbiträden, men den ekonomiska politiken Alliansen för, leder oss åt det hållet.
När jag nu läser på lite mer (DN) om det jobbskatteavdrag som Alliansen glatt viftar med för att, som de påstår, främja tillväxt och att fler ska komma i jobb, står jag med frågetecken igen. (Jag vet; nu nickar ni och smackar "Jaha, vad ska hon komma med för sossedravvel nu då?")
Det är inte några komplicerade siffror som Alliansen, genom Dagens Nyheter, återger. För mig bekräftar det en fördom jag har; Allianspartiernas kunskap (?) kring verklighetens folk (som Hägglund gärna vill ta i sin famn)är begränsad. Det är också en gåta varför man så klantigt redovisar felaktiga siffror? Är ni nyfikna på vad det är som jag svamlar om? Här kommer det:
Enligt Alliansen tjänar ett vårdbiträde 23200 kronor i månaden. Hmmm, kan det stämma? undrar då ett gammalt biträde...En första koll är på, den inte statistiskt tillförlitliga sidan lonestatistik.se.Där får jag veta att vårdbiträden tjänar 17500-18000 kronor i månaden. På kommunals hemsida får jag bilden av att medellönen ligger runt 19500. (Där får jag också veta att de flesta inom detta yrke inte arbetar heltid, dock är den redovisade lönen en heltidslön.) Om jag har räknat rätt så tjänar ett vårdbiträde, med den genomsnittliga arbetstiden som anges, runt 15500 i månaden. Till det hör också att det är flest kvinnor som arbetar inom denna yrkeskategori och det är kvinnor som gör den största andelen obetalt arbete på hemmaplan, men det är en annan historia. Vi tar den en annan dag.
Med dessa siffror blir det lite snett när Alliansen redovisar de summor som vårdbiträdet kommer att få behålla med ytterligare ett jobbskatteavdrag. Behållningen blir minimal. Det ger föga mer i plånboken, även om alla ören är tacksamma för oss som har en månadslön under 20000. Vårdbiträdet vet också att de skattekronor som landar i plånboken är de kronor som kunde ha gått till fler händer och promenader för de äldre de jobbar med. De vet att jobbskatteavdragen sätter spår i den verksamhet de jobbar i. Jag tror att det är många av oss låglönade som tröttnat nu.
Att i samma artikel redovisa läkarens 650 kronor känns nästan cyniskt. Särskilt när läkaren redan har en heltidslön på 60000 kronor. Vi som har en inkomst som knappt räcker till att föda mig och min familj skulle jubla för 650 kronor i LÖNEÖKNING! Hur kommer det sig att läkarens lön inte räcker till dennes livsutgifter? Eller är det för att dennes arbete är så oerhört mycket viktigare eller fortfarande har en ? Eller är det för att de valt att läsa på universitetet med de oerhört frikostiga lån och bidrag vårt samhälle erbjuder? Jag menar givetvis inte att ställa läkare mot vårdbiträden, men den ekonomiska politiken Alliansen för, leder oss åt det hållet.
tisdag 12 april 2011
Lättare att återvinna i Linköping?
Nyligen lämnade socialdemokraterna i Linköping in en motion som behandlar frågan kring utökade öppettider på återvinningscentralerna i kommunen. Den behandlar också frågan kring hur den som inte har bil kan nyttja centralerna.
Jag är glad att en motion skrivits. Idag har centralerna öppet några söndagar per år för att möta trycket då många städar i trädgårdarna. I veckorna har centralerna öppet till åtta på kvällen en dag i veckan. Samma dag ska tilläggas. En början kan vara att låta de tre centralerna alternera kvällsöppet så att det finns möjlighet att återvinna tre kvällar i veckan i kommunen. Samma sak kan jag tänka mig är en klok sak att börja med då det gäller söndagsöppet; låt stationerna ha ett rullande schema med söndagsöppet. Då kan behovet av söndagsöppna centraler utvärderas och utökas om det är rimligt.
För den icke bilburne medborgaren har en variant av mobil återvinning testats med gott resultat. Det kanske kan vara något att testa också här?
För övrig vill jag tillägga att det är märkligt att Corren24 väljer att låta en tjänsteman kommentera en politisk motion och inte ansvariga politiker på området?
Jag är glad att en motion skrivits. Idag har centralerna öppet några söndagar per år för att möta trycket då många städar i trädgårdarna. I veckorna har centralerna öppet till åtta på kvällen en dag i veckan. Samma dag ska tilläggas. En början kan vara att låta de tre centralerna alternera kvällsöppet så att det finns möjlighet att återvinna tre kvällar i veckan i kommunen. Samma sak kan jag tänka mig är en klok sak att börja med då det gäller söndagsöppet; låt stationerna ha ett rullande schema med söndagsöppet. Då kan behovet av söndagsöppna centraler utvärderas och utökas om det är rimligt.
För den icke bilburne medborgaren har en variant av mobil återvinning testats med gott resultat. Det kanske kan vara något att testa också här?
För övrig vill jag tillägga att det är märkligt att Corren24 väljer att låta en tjänsteman kommentera en politisk motion och inte ansvariga politiker på området?
De förlorade barnen och lärares arbetsbörda
Jag har själv arbetat som lärare och erfarit hur den världen kan se ut på många håll. Lärare har idag ett oerhört stort ansvar för elevernas emotionella utveckling förutom att de också ska leda kunskapandet i skolan. Allt detta ska reflekteras och utvärderas och i många fall rapporteras på olika sätt och till olika inblandade.
Det handlar till exempel om vanliga tester och prov som ska dokumenteras och rapporteras till föräldrar och ibland också arkiveras. Det är vardag för lärare. Därtill har vi de barn som uppvisar kunskapssvårigheter och där olika pedagogiska grepp ska reflekteras och utvärderas huruvida de är tillämpbara för eleven. Innan det kan ske ska föräldrar och ibland specialpedagoger och rektor informeras och tillfrågas.
De elever som uppvisar koncentrationssvårigheter av olika slag ska bemötas och också där ska läraren reflektera över vilka åtgärder som passar och genomföra dessa tillsammans med eleven och föräldrars samtycke. De elever som uppvisar socialt oaccepterade beteenden behöver starkare stöd av elevvårdsteamet och då behöver det samordnas.
Inte sällan har vi elever med uppenbara svårigheter i hemmet och då måste kontakt med myndigheter upprättas. Läraren skall tala med sin chef och anmäla till sociala myndigheter vid minsta misstanke. Återkoppling från myndigheter sker aldrig (om inte familjen medger detta)men däremot kallas läraren till myndigheten för att ge sitt "vittnesmål".
Sedan har vi de elever som läraren ska övertyga föräldrarna om att de behöver utredas mer ingående för grava svårigheter i skolarbetet. Det kan handla om dyskalkyli, dyslexi, Tourettes syndrom, Aspergers, ADD/AdHd vilka alla kan kräva ytterligare stöd i klassrummet och undervisningen men i vissa fall också medicinering och terapistöd. Att samtala om dessa diagnoser kan vara oerhört svårt och inte sällan är föräldrar skeptiska till en utredning av rädsla för att det ska drabba barnet negativt.
Alla dessa situationer vill jag påstå att en lärare behöver göra i alla sina klasser förutom den sedvanliga undervisningen. Barn med problem som är såpass svåra att det stör dess sociala utveckling och inlärningsförmåga finns i alla klassrum. Däremot finns det inte en lärare med kompetens och tid att se och stödja i alla klassrum. Det beror inte på att lärare är obildade (enbart), utan det är också för att vi som samhälle inte tycker att det är tillräckligt viktigt att lägga pengar på den tid det tar att hjälpa barn att nå sin egen högsta potential. Det handlar om de förlorade barnen.
De förlorade barnen känns igen på att de med åren blir mer och mer tysta och ensamma men som är i skolan och försöker hänga med. Det kan också vara de som pratar och låter mest i klassrummet; som tar över undervisningen. Barnen som är smarta men som aldrig lämnar in en enda läxa eller skolkar mer än de är i skolan. Det är de som mobbar. De som blir mobbade. De som aldrig kommer igång och läraren tjatar ihjäl sig på att de ska ta upp rätt böcker. Den där elev som aldrig räcker upp handen utan avbryter och pratar rakt ut och som alla irriterar sig på.Eller eleven med myror i brallan, som bara går omkring hela tiden som alla stör sig på...
De förlorade barnen behöver inte bli utan utbildning, men de får aldrig chansen att nå sin egen potential.
Åtgärderna som behövs i skolan är enkla:
*Färre elever i varje undervisningsgrupp. En lärare skall ha max femton ungar i sin grupp. Femton elever är mycket att ha hand om när det gäller alla dessa saker som jag menar åsidosätts i många skolor idag. Därför krävs också
*Mindre undervisningstid för lärare med elevansvar. Det skall finnas ordentligt med tid att reflektera och stödja alla elever: det gäller de som har stora utmaningar men också de som vill ha större utmaningar. Inga elever ska skiljas åt på grund av intelligensuppfattningar eller beteenden. Elever ska finnas tillsammans för att också utveckla förståelse för att vi alla är olika, med olika begåvningar och där detta inte är något som måste bedömas på någon skala eleverna emellan. Elevernas utveckling skall vara relaterat till den enskilde elevens potential och mål.
Vinsterna med att arbeta med mindre grupper där lärare får dubbelt så mycket tid till att arbeta med varje enskild elevs utveckling, både intellektuellt och socialt, är många. Dels får vi elever som dagligen blir sedda och uppmuntrade i sin person och i sina studier. Vi får lärare som i större utsträckning kan känna att de lever upp till det som läroplaner efterfrågar; att varje individ skall nå sin potential. Det ger en stolt lärarkår och det är minsann inte oviktigt i en värld där skolministern lägger allt ansvar för elevers mående på lärarna utan att ge yrkeskåren några egentliga verktyg att arbeta med. (Nej, mobiltelefonförbud och rätten att kalla in föräldrar är inte verktyg. det är spel för gallerierna)
Det här kostar pengar för kommunerna. Det kostar pengar för dig och mig. För mig är det självklart att pengarna ska tillföras; hur tycker du?
Det handlar till exempel om vanliga tester och prov som ska dokumenteras och rapporteras till föräldrar och ibland också arkiveras. Det är vardag för lärare. Därtill har vi de barn som uppvisar kunskapssvårigheter och där olika pedagogiska grepp ska reflekteras och utvärderas huruvida de är tillämpbara för eleven. Innan det kan ske ska föräldrar och ibland specialpedagoger och rektor informeras och tillfrågas.
De elever som uppvisar koncentrationssvårigheter av olika slag ska bemötas och också där ska läraren reflektera över vilka åtgärder som passar och genomföra dessa tillsammans med eleven och föräldrars samtycke. De elever som uppvisar socialt oaccepterade beteenden behöver starkare stöd av elevvårdsteamet och då behöver det samordnas.
Inte sällan har vi elever med uppenbara svårigheter i hemmet och då måste kontakt med myndigheter upprättas. Läraren skall tala med sin chef och anmäla till sociala myndigheter vid minsta misstanke. Återkoppling från myndigheter sker aldrig (om inte familjen medger detta)men däremot kallas läraren till myndigheten för att ge sitt "vittnesmål".
Sedan har vi de elever som läraren ska övertyga föräldrarna om att de behöver utredas mer ingående för grava svårigheter i skolarbetet. Det kan handla om dyskalkyli, dyslexi, Tourettes syndrom, Aspergers, ADD/AdHd vilka alla kan kräva ytterligare stöd i klassrummet och undervisningen men i vissa fall också medicinering och terapistöd. Att samtala om dessa diagnoser kan vara oerhört svårt och inte sällan är föräldrar skeptiska till en utredning av rädsla för att det ska drabba barnet negativt.
Alla dessa situationer vill jag påstå att en lärare behöver göra i alla sina klasser förutom den sedvanliga undervisningen. Barn med problem som är såpass svåra att det stör dess sociala utveckling och inlärningsförmåga finns i alla klassrum. Däremot finns det inte en lärare med kompetens och tid att se och stödja i alla klassrum. Det beror inte på att lärare är obildade (enbart), utan det är också för att vi som samhälle inte tycker att det är tillräckligt viktigt att lägga pengar på den tid det tar att hjälpa barn att nå sin egen högsta potential. Det handlar om de förlorade barnen.
De förlorade barnen känns igen på att de med åren blir mer och mer tysta och ensamma men som är i skolan och försöker hänga med. Det kan också vara de som pratar och låter mest i klassrummet; som tar över undervisningen. Barnen som är smarta men som aldrig lämnar in en enda läxa eller skolkar mer än de är i skolan. Det är de som mobbar. De som blir mobbade. De som aldrig kommer igång och läraren tjatar ihjäl sig på att de ska ta upp rätt böcker. Den där elev som aldrig räcker upp handen utan avbryter och pratar rakt ut och som alla irriterar sig på.Eller eleven med myror i brallan, som bara går omkring hela tiden som alla stör sig på...
De förlorade barnen behöver inte bli utan utbildning, men de får aldrig chansen att nå sin egen potential.
Åtgärderna som behövs i skolan är enkla:
*Färre elever i varje undervisningsgrupp. En lärare skall ha max femton ungar i sin grupp. Femton elever är mycket att ha hand om när det gäller alla dessa saker som jag menar åsidosätts i många skolor idag. Därför krävs också
*Mindre undervisningstid för lärare med elevansvar. Det skall finnas ordentligt med tid att reflektera och stödja alla elever: det gäller de som har stora utmaningar men också de som vill ha större utmaningar. Inga elever ska skiljas åt på grund av intelligensuppfattningar eller beteenden. Elever ska finnas tillsammans för att också utveckla förståelse för att vi alla är olika, med olika begåvningar och där detta inte är något som måste bedömas på någon skala eleverna emellan. Elevernas utveckling skall vara relaterat till den enskilde elevens potential och mål.
Vinsterna med att arbeta med mindre grupper där lärare får dubbelt så mycket tid till att arbeta med varje enskild elevs utveckling, både intellektuellt och socialt, är många. Dels får vi elever som dagligen blir sedda och uppmuntrade i sin person och i sina studier. Vi får lärare som i större utsträckning kan känna att de lever upp till det som läroplaner efterfrågar; att varje individ skall nå sin potential. Det ger en stolt lärarkår och det är minsann inte oviktigt i en värld där skolministern lägger allt ansvar för elevers mående på lärarna utan att ge yrkeskåren några egentliga verktyg att arbeta med. (Nej, mobiltelefonförbud och rätten att kalla in föräldrar är inte verktyg. det är spel för gallerierna)
Det här kostar pengar för kommunerna. Det kostar pengar för dig och mig. För mig är det självklart att pengarna ska tillföras; hur tycker du?
måndag 11 april 2011
Så var det dags igen då!
Efter en längre tids bortavaro så känner jag lusten till det skrivna ordet i bloggform igen.
Idag lyssnar jag till P1 och ett reportage om förskolan. Det är intressant och speglar många av de frågor jag ofta ställer mig kring förskola och skola: handlar det om omsorg eller förvaring? Det när en laddad fråga och inte helt sällan kan den viftas bort med ideologiska argument; den som ifrågasätter förskoleverksamhet är kristdemokrat och vill ha vårdnadsbidrag. PUNKT. Det vill inte jag. Men jag vill ifrågasätta förskolans verksamhet såsom den ser ut på de flesta håll idag. Det är flera saker jag ställer mig frågande till. En del tangerar föräldraförsäkringen och det tror jag att det måste få göra.
*Stora grupper. Här finner vi forskning som visar att de små barnen inte mår särskilt bra i stora grupper. Ljudnivån blir hög och stressen visar sig i många olika former; inte sällan i fysiska åkommor såsom diarre och trötthet.
*Låg personaltäthet. Barnen behöver en vuxen som de kan ha ögonkontakt med. Som kan lägga en hand på ens axel. Som har tid att sitta med ett barn i knäet, inte bara när det är gråt och ledsamhet, utan för att barnets känsla av trygghet byggs på detta vis. Utan den anknytningen får vi barn som blir utåtagerande (högljudd, bits, slåss etc) eller inåtagerande (tysta, "snälla", "avstängda").
*Utbildad personal. Det är av största vikt att personalen kan ha ett "ovanifrånperspektiv" där de kan se beteendemönster som inte är hälsosamma och där de i sin profession kan leda barnen till andra lösningar genom lek, sång och sagor.
*Kontinuitet. Det behöver vara välkända vuxna som ger omsorg på förskolan. Förskolepersonal är en av de grupper i landet som har högst sjuktal. Har man då en verksamhet som knappt går ihop personalmässigt en vardag, så är det oerhört svårt att hålla en kontinuitet vid akuta behov.
Slår vi ihop alla dessa punkter och tar minsta möjliga ansvar för barnens välmående så har vi en förskola som idag inte är ovanlig i vårt land. Det är inte för att beslutsfattare är elaka och onda. Det beror på okunskap, kortsiktiga ekonomiska mål men också att efterfrågan på förskolan ökat dramatiskt de senaste tio åren. Vi måste möta upp detta.
Jag vill se en förskola där det finns femton till sjutton barn på en avdelning och där personalen, tre i styrka över HELA dagen, har hand om fem, sex barn var. Det ska finnas plats och tid för personalens planering och utvärdering. Då behövs det fler personal på förskolorna. Kanske blir det fler personal emellanåt, men inte sällan har vi stora enheter där flera förskolor samarbetar. Kanske kan man då tänka sig att man vikarierar för varandra mellan avdelningarna? Då är det återkommmande ansikten för de barn som har vikarie och vi får en större kontinuitet.
Kostnader då, tänker du. Jag har knappast tänkt igenom allt. Det finns folk som är tokduktiga på sådant. Men i min värld finns det, till att börja med, en orimlighet i att barn som får småsyskon har tillgång till förskolan femton timmar i veckan. Hellre då att föräldrar och barn tillsammans kan komma och hälsa på för lite utelek på förskolan? Eller kanske ännu hellre; kräva förstärkta öppna förskolor. I Linköping har vi flera öppna förskolor som är välbesökta. Min erfarenhet finns i Ljungsbro och där har vi en fenomenal verksamhet! (Ska också här tillägg att jag nyttjade några timmars lek för min äldsta då han blev storebror. Det hade jag velat också såhär i efterhand och jag tycker att det finns en rimlighet att familjer med särskilda behov kan ansöka om avlastning)tar vi bort femtontimmarserbjudandet för storasyskon ger vi samtidigt "heltidsbarnen" tillgång till en tryggare vardag på förskolan. Villkoret är givetvis att personal inte ska minska eller barngrupperna öka. Låt storasyskonets plats vara vakant; fyll inte platsen. Tillåt lite "överflöd" av personal under storasyskonets "semester".
Andra saker som jag tycker är viktiga när vi talar om förskoleverksamheten och hur den kan vara en trygg verksamhet för våra barn att vistas i, är hur länge barn ska vistas i förskolan på en dag utan att det ger negativa konsekvenser. Någon föreslår att en halv dag kan vara okej om rätt förutsättningar finns(se ovan). Okej. Då måste vi tänka till lite mer. Kan vi uppnå det? Är det önskvärt? Idag kan småbarnsföräldrar i och för sig gå ner i arbetstid med 25% fram till att skolan börjar. Vi kan under den tiden också ta ut timmar av föräldraledigheten för att minska barnens dag på förskolan. Här protesterar många; VEM har råd? VEM har ett så stort antal föräldradagar kvar?
Ja, visst finns det föräldrar som tydligt planerar för större närvaro under barnens första fem-sju år. De sparar innan, lever snålt, tar lite extrajobb under föräldraledigheten, bor litet osv. Många andra har aldrig reflekterat över att det finns val att göra och är bekväma och trygga med det. Andra ingår i mittemellangruppen där man är medveten om att det kan vara bra med mer hemmavaro för barnen men där konsumtionsmönster redan satt krokben för att lyckas fullt ut med att vara hemma mer. För att göra det mer komplicerat så ska vi också beakta ensamföräldrar eller föräldrar som lever utanför försäkringssystemet; där är systemet helt låst och man får vara tacksam för de dagar som man kan få med en lägsta ersättning.
Är lösningen (om vi nu söker en sådan) att höja den kommunala skatten, avgiften till förskolan, fler föräldradagar i försäkringssystemet som är villkorat till barnets ålder (dvs att ett antal dagar är vikta för det tredje levnadsåret, fjärde levnadsåret osv, med en nedsättning av arbetet på 25% exempelvis. Någon föreslår en slags föräldrapension som ges fram till skolstarten, någon annan propsar på att motsvarande kostnaden för en förskoleplats ska betalas ut till familjerna som väljer att vara hemma. Det finns en skog av tankar om lösningar och det jag är alldeles säker på är att alla syftar till att barnen ska ha en trygg start i livet.
För mig är det viktigt att förskolan är en del av mina barns liv och att det är en trygg och omvårdnande miljö med erfaren och utbildad personal. Det är viktigt att alla barn också får tillgång till sina föräldrar oavsett kön, inkomst eller utbildningsnivå. För att uppnå det behöver vi våga prata om barnens omvårdnad och hur vi vill finansiera en så jämlik sådan för alla barn.
Idag lyssnar jag till P1 och ett reportage om förskolan. Det är intressant och speglar många av de frågor jag ofta ställer mig kring förskola och skola: handlar det om omsorg eller förvaring? Det när en laddad fråga och inte helt sällan kan den viftas bort med ideologiska argument; den som ifrågasätter förskoleverksamhet är kristdemokrat och vill ha vårdnadsbidrag. PUNKT. Det vill inte jag. Men jag vill ifrågasätta förskolans verksamhet såsom den ser ut på de flesta håll idag. Det är flera saker jag ställer mig frågande till. En del tangerar föräldraförsäkringen och det tror jag att det måste få göra.
*Stora grupper. Här finner vi forskning som visar att de små barnen inte mår särskilt bra i stora grupper. Ljudnivån blir hög och stressen visar sig i många olika former; inte sällan i fysiska åkommor såsom diarre och trötthet.
*Låg personaltäthet. Barnen behöver en vuxen som de kan ha ögonkontakt med. Som kan lägga en hand på ens axel. Som har tid att sitta med ett barn i knäet, inte bara när det är gråt och ledsamhet, utan för att barnets känsla av trygghet byggs på detta vis. Utan den anknytningen får vi barn som blir utåtagerande (högljudd, bits, slåss etc) eller inåtagerande (tysta, "snälla", "avstängda").
*Utbildad personal. Det är av största vikt att personalen kan ha ett "ovanifrånperspektiv" där de kan se beteendemönster som inte är hälsosamma och där de i sin profession kan leda barnen till andra lösningar genom lek, sång och sagor.
*Kontinuitet. Det behöver vara välkända vuxna som ger omsorg på förskolan. Förskolepersonal är en av de grupper i landet som har högst sjuktal. Har man då en verksamhet som knappt går ihop personalmässigt en vardag, så är det oerhört svårt att hålla en kontinuitet vid akuta behov.
Slår vi ihop alla dessa punkter och tar minsta möjliga ansvar för barnens välmående så har vi en förskola som idag inte är ovanlig i vårt land. Det är inte för att beslutsfattare är elaka och onda. Det beror på okunskap, kortsiktiga ekonomiska mål men också att efterfrågan på förskolan ökat dramatiskt de senaste tio åren. Vi måste möta upp detta.
Jag vill se en förskola där det finns femton till sjutton barn på en avdelning och där personalen, tre i styrka över HELA dagen, har hand om fem, sex barn var. Det ska finnas plats och tid för personalens planering och utvärdering. Då behövs det fler personal på förskolorna. Kanske blir det fler personal emellanåt, men inte sällan har vi stora enheter där flera förskolor samarbetar. Kanske kan man då tänka sig att man vikarierar för varandra mellan avdelningarna? Då är det återkommmande ansikten för de barn som har vikarie och vi får en större kontinuitet.
Kostnader då, tänker du. Jag har knappast tänkt igenom allt. Det finns folk som är tokduktiga på sådant. Men i min värld finns det, till att börja med, en orimlighet i att barn som får småsyskon har tillgång till förskolan femton timmar i veckan. Hellre då att föräldrar och barn tillsammans kan komma och hälsa på för lite utelek på förskolan? Eller kanske ännu hellre; kräva förstärkta öppna förskolor. I Linköping har vi flera öppna förskolor som är välbesökta. Min erfarenhet finns i Ljungsbro och där har vi en fenomenal verksamhet! (Ska också här tillägg att jag nyttjade några timmars lek för min äldsta då han blev storebror. Det hade jag velat också såhär i efterhand och jag tycker att det finns en rimlighet att familjer med särskilda behov kan ansöka om avlastning)tar vi bort femtontimmarserbjudandet för storasyskon ger vi samtidigt "heltidsbarnen" tillgång till en tryggare vardag på förskolan. Villkoret är givetvis att personal inte ska minska eller barngrupperna öka. Låt storasyskonets plats vara vakant; fyll inte platsen. Tillåt lite "överflöd" av personal under storasyskonets "semester".
Andra saker som jag tycker är viktiga när vi talar om förskoleverksamheten och hur den kan vara en trygg verksamhet för våra barn att vistas i, är hur länge barn ska vistas i förskolan på en dag utan att det ger negativa konsekvenser. Någon föreslår att en halv dag kan vara okej om rätt förutsättningar finns(se ovan). Okej. Då måste vi tänka till lite mer. Kan vi uppnå det? Är det önskvärt? Idag kan småbarnsföräldrar i och för sig gå ner i arbetstid med 25% fram till att skolan börjar. Vi kan under den tiden också ta ut timmar av föräldraledigheten för att minska barnens dag på förskolan. Här protesterar många; VEM har råd? VEM har ett så stort antal föräldradagar kvar?
Ja, visst finns det föräldrar som tydligt planerar för större närvaro under barnens första fem-sju år. De sparar innan, lever snålt, tar lite extrajobb under föräldraledigheten, bor litet osv. Många andra har aldrig reflekterat över att det finns val att göra och är bekväma och trygga med det. Andra ingår i mittemellangruppen där man är medveten om att det kan vara bra med mer hemmavaro för barnen men där konsumtionsmönster redan satt krokben för att lyckas fullt ut med att vara hemma mer. För att göra det mer komplicerat så ska vi också beakta ensamföräldrar eller föräldrar som lever utanför försäkringssystemet; där är systemet helt låst och man får vara tacksam för de dagar som man kan få med en lägsta ersättning.
Är lösningen (om vi nu söker en sådan) att höja den kommunala skatten, avgiften till förskolan, fler föräldradagar i försäkringssystemet som är villkorat till barnets ålder (dvs att ett antal dagar är vikta för det tredje levnadsåret, fjärde levnadsåret osv, med en nedsättning av arbetet på 25% exempelvis. Någon föreslår en slags föräldrapension som ges fram till skolstarten, någon annan propsar på att motsvarande kostnaden för en förskoleplats ska betalas ut till familjerna som väljer att vara hemma. Det finns en skog av tankar om lösningar och det jag är alldeles säker på är att alla syftar till att barnen ska ha en trygg start i livet.
För mig är det viktigt att förskolan är en del av mina barns liv och att det är en trygg och omvårdnande miljö med erfaren och utbildad personal. Det är viktigt att alla barn också får tillgång till sina föräldrar oavsett kön, inkomst eller utbildningsnivå. För att uppnå det behöver vi våga prata om barnens omvårdnad och hur vi vill finansiera en så jämlik sådan för alla barn.
fredag 12 november 2010
om att vilja - vad VILL du?
Politik är att vilja...
Men vad vill vi då? Jag vet vad jag vill. Jag vill att fler människor än idag lever friska och lyckliga liv. För att nå dit krävs reformer som erbjuder bättre villkor för att leva.
För småbarnsfamiljen kan det handla om att kunna vara hemma till barnen fyller tre. För den vårdanställda, med ett fysiskt arbete, kan det handla om att få någon timmas arbetsförkortning så att kroppen orkar med alla lyft tills man fyller 65. För den arbetslöse handlar det kanske om att ha någon form av verksamhet att vända sig till för att göra dagarna mer meningsfulla.
Vilka är dina visioner för ett lyckligare och friskare liv?
Men vad vill vi då? Jag vet vad jag vill. Jag vill att fler människor än idag lever friska och lyckliga liv. För att nå dit krävs reformer som erbjuder bättre villkor för att leva.
För småbarnsfamiljen kan det handla om att kunna vara hemma till barnen fyller tre. För den vårdanställda, med ett fysiskt arbete, kan det handla om att få någon timmas arbetsförkortning så att kroppen orkar med alla lyft tills man fyller 65. För den arbetslöse handlar det kanske om att ha någon form av verksamhet att vända sig till för att göra dagarna mer meningsfulla.
Vilka är dina visioner för ett lyckligare och friskare liv?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
