Ja si di dära amerikanerna...

Har suttit och läst några kompisars prat om sjukvårdsdebatten i deras hemland USA. Den verkar galen. Vilket amerikanska debatter ofta ter sig med våra mellanmjölkspräglade ögon...

Den omöjligt populära Obama och moderpartiet demokraterna har kommit fram till att townhallmeetings är en fin idé. I mina svenska öron låter det jättefint. Säkert i många amerikanska öron också (de har kanske också sett Gilmore Girls där alla i byn samlas en gång i veckan för att gemensamt besluta om saker i deras direkta närhet. Pittoreskt och chict liksom.) Det verkar inte fungera lika bra i verkligheten som på pappret...

Representanter från demokratiska partiet blir utbuade, bespottade och anklagade för att vara kommunister. (Det värsta skällsordet i amerikanskt vokabulär och användbart redan då två familjer träffas och lagar middag tillsammans.)

Med tanke på de amerikanska debatter tidigare på detta ämne så är jag inte förvånad över ramaskriet Obamas försök till en gemensamt finansierad sjukvård gett. Att genom skatt finansiera saker gemensamt är oamerikanskt om man ska tro hur opinionen kring den typen av frågor har debatterats historiskt sett. Jag fattar helt enkelt vad motståndet kommer ifrån vad gäller politisk och ståndpunkt. Vad jag istället vill lyfta är frågan om den kristna amerikanska själen...

I USA är över 75% av befolkningen bekännande kristna (katoliker, mormoner, protestanter etc). 4% bekänner sig inte någon form av religion. Det blir många religiösa människor i detstora landet i väst.
Många kyrkor (av alla olika religioner) bedriver stora välgörenhetsprojekt. Den enskilda människan bedriver välgörenhet på eget initiativ. De är bra på det amerikanerna; att hjälpa någon som behöver hjälp. Men då det kommer till att hjälpa någon som behöver hjälp, med ett gemensamt skattesystem, då låser det sig. "Varför ska jag betala skatt för att någon med HIV ska kunna få medicin? Om hon inte har råd får hon väl skylla sig själv?"

Det tycker jag är konstigt. Hur kan troende människor, som ofta tillber en barmhärtig gud som vill att människan ska ta hand om den lilla, utsatta i samhället, inte se att ett gemesamt finansierat sjukvårdsystem är deras guds vilja? Hur kan kärleken till sin nästa bara sträcka sig till nästan som är medlem i samma kyrka eller som bor i samma kvarter eller åtminstone inte knarkar. (Nä guu bevars; hur skulle deeet se ut?)

Eller så är det så att jag tänker på religion och gemensamma skatter på mitt sekulariserade, svenskprotestantiska, socialistiska sätt. Jag är helt enkelt en totalkommunist i en amerikans ögon...

/Sofia

Skatt är en skatt

Häromkvällen, eller om det var morgonen, låg jag och tittade i taket och funderade. Makens mormor har nyligen gått bort och jag låg och funderade över änklingen som finns kvar. Tankarna vandrade vidare till våra fina grannar, båda 86 år, som nu börjar blir lite skröpliga.

Jag pratade med frun häromdagen och hon berättade att det började blir svårt med huset och trädgården. De sliter och kämpar ständigt i sin stora trädgård, men nu har de börjat köpa hjälp med vissa saker. Men det är dyrt, fick jag veta. Lite försiktigt frågade jag om de fick någon hjälpfrån kommunen? Nja, det hade de väl funderat på,men inte riktigt kommit till skott. Det kan ju vara svårt att ta sig till ett möte med någon inne i stan. Jag sa att det kanske kommer någon hem till er och har möte med er där, och jo, så kunde det ju vara.

Tänkt vad skönt det är att veta att mina skattepengar hjälper till med sådant här! Jag tycker att det känns så fint att vara delaktig i ett samhälle där vi försöker måna om alla de som är i lite mer behov. Det kan vara barnen, de sjuka eller de gamla;alla de behöver vår kollektiva omsorg. Vi behöver ett system där alla de mest utsatta kan få värme och medmänsklighet. De som inte kan välja att sörja för sig själva behöver oss som faktiskt kan. Då är det enkelt att gilla att betala skatt!

Många med mig skulle kunna tänka sig att betala mer i skatt,tror jag, om pengarna komjust de mest utsatta till gagn. Det kanske uttjatade politiska vlamantrat VÅRD;SKOLA;OMSORG kan få de flesta att storkna av trötthet. Men om vi påminner oss om vilka VÅRD;SKOLA;OMSORG handlar om, de mest utsatta i samhället, de minsta, så känns det viktigare. För vi vill att våra barn ska äta bra skolmat i hela landet, att de gamla ska få komma ut på en promenad iallafall ibland och att också den fattigaste i vårt land ska få pencillin när bacillerna attackerar.

Så jag betalar mina skattekronor och hoppas att vi kan höja skatten lite till så att de minsta och de fattigaste i vårt fina, solidariska land ska kunna sova gott om natten.

Sofia Bjelke