Igår var jag på samrådsmöte. Det är ett samråd för föräldrar och personal inom förskolan. Det leds av rektorerna och handlar mycket om information men också tillfälle för föräldrar att ställa frågor kring verksamhetens intentioner, uppbyggnad, ekonomi osv.
Igår fick jag lära mig att kommunen får dras med dåliga vikarier inom förskolan för att det är så lätt att bli in-LASad. Jag fick också lära mig att rektorerna inte har någon makt; allt ligger på högre tjänstemän eller är politiska frågor. På mötet klargjordes det också att rektorer inte får ta ställning till den verksamhet de bedriver. (Jag kan inte tolka det på annat sätt, då rektorerna hävdade att föräldragruppen och personalen kunde kontakta politiker och högre tjänstemän med klagomål. Däremot var det tjänstefel om de gjorde detsamma. (Skillnaden mellan att påtala brister tillsammans med föräldrar och personal och att föra fram åsikter förstod jag inte heller. Men så är jag kanske inte den skarpaste kniven i lådan?)
Däremot fick jag inte veta var gränsen mellan förvaring och pedagogisk verksamhet går. Inte heller fick jag veta hur det kommer sig att det finns förskolor i kommunen som serverar både frukost och mellanmål, men att vi inte har den möjligheten i vårt område. Inte heller klargjordes det varför en halv tjänst blev uppsagd på en avdelning, trots att behovet av vikarie på samma dagis är ständigt stort på grund av sjukdom, VAB, planering och fortbildning.
På nästa möte tänkte jag klargöra reglerna om LAS, bara för att visa på hur enkelt det är att bli inLASad. Jag ska nog också dra till med att ifrågasätta dessa rektorers attityder till de vikarier som då uppfattas som dåliga; varför anlitas dessa från första början om dessa inte är bra (vad det nu innebär egentligen)men också; vad görs för att vikarier ska bli bättre på det de gör?
Jag tänker nog också ta reda på antalet vikariebehovstimmar för den förskolan som blev av med en halv tjänst. Den enheten har fyra avdelningar med omkring 12 anställda och jag misstänker att någon av dessa avdelningar behöver vikarie nästintill varje dag. Vilka vinster hade det inte varit för den enheten att ha haft kvar en känd person som också, till på köpet, tillhörde det underrepresenterade könet inom barnomsorg.
Vidare ska jag nog drista mig till att läsa igenom rektorers befogenheter och skyldigheter. Bland annat ska man sträva efter minskade barngrupper och leda det pedagogiska arbetet. Jag har inte hittat någonstans där det står att rektors uppgift är att till varje pris förvara barn så att föräldrar kan arbeta. Att ge en trygg miljö där barnets lek bli vägen till lärande under pedagogers överinseende vet jag är förskolans roll. Då torde personalbrist och brist på pedagogisk kontinuitet på grund av det förra vara anledning till att larma om brister för den som leder arbetet.
Kanske kan du hjälpa mig? Hur ska vi tänka här egentligen?
torsdag 14 oktober 2010
tisdag 12 oktober 2010
Ett fruktsamt syskonskap eller grälsjukt giftermål?
Den Östgötska Handelskammaren vill se en sammanslagning av Linköpings och Norrköpings kommun. Frågan är huruvida en sammanslagning av kommunerna ger mer än det tar?
Idag finns ett långsiktigt samarbete på kommunal nivå mellan de båda städerna. Det är ett pågående om än långsamt arbete som pågår. Det måste få ta tid.
Näringsidkare, stora som små, och medborgare i allmänhet måste känna sig delaktiga i detta. Det måste finnas en vilja också bland företag och folk för att ett så stort steg som en sammanslagning ens ska kunna diskuteras. Sådant tar tid.
Frågan är också huruvida det ÄR just en sammanslagning av kommunerna som boostar ekonomin mest? Eller är det fortsatt intensifierat regionalt samarbete där infrastruktur och kollektiva lösningar skall stå i fokus? Något som i förlängningen skapar en starkare Östgötsk företagsamhet men också en högre förståelse kommunmedborgare emellan?
Jag förordar ett syskonskap mellan kommunerna snarare än ett giftermål.
Mats Johansson (s) bloggar om samma ämne
Idag finns ett långsiktigt samarbete på kommunal nivå mellan de båda städerna. Det är ett pågående om än långsamt arbete som pågår. Det måste få ta tid.
Näringsidkare, stora som små, och medborgare i allmänhet måste känna sig delaktiga i detta. Det måste finnas en vilja också bland företag och folk för att ett så stort steg som en sammanslagning ens ska kunna diskuteras. Sådant tar tid.
Frågan är också huruvida det ÄR just en sammanslagning av kommunerna som boostar ekonomin mest? Eller är det fortsatt intensifierat regionalt samarbete där infrastruktur och kollektiva lösningar skall stå i fokus? Något som i förlängningen skapar en starkare Östgötsk företagsamhet men också en högre förståelse kommunmedborgare emellan?
Jag förordar ett syskonskap mellan kommunerna snarare än ett giftermål.
Mats Johansson (s) bloggar om samma ämne
söndag 10 oktober 2010
skolan, forskningen och framtiden
I Jan Björklunds värld skall skolans alla problem lösas med polisinsatser, förbud, restriktioner, övervakning, skam etc. etc. Allt verkar bygga på auktoritär maktutövning. Hårdare straff ska ge bättre resultat, tycker jag att man kan sammanfatta Jan Björklunds approach till skolvärlden och eleverna som lever sitt liv den.
För en del är det lätt att gilla den typen av hårda nypor. Det låter så enkelt, så lätt att uppnå med den retorik skolministern använder. Men tänk vad fel det kan bli...
Skolministern, tänker nog de flesta, borde vara väl påläst alternativt omge sig med människor djupt förankrade i forskning inom pedagogikfältet? Jag känner mig tveksam till att det är så i verkligheten.
Vi VET att hårdare straff inom kriminalvården inte ger ett minskat antal kriminella. Inte heller återfallsförbrytare blir färre av att straffen blir längre. Däremot VET vi att missbruksvård, terapi och välfungerande strukturer för att KUNNA återgå till ett liv utan kriminalitet är lyckosamt vad gäller att minska antalet återfallsförbrytare. Vi VET att färre blir kriminella om de lyckas i skolan och om de med neuropsykiatriska diagnoser tidigt blir hjälpta och sedda.
Applicerar vi samma tänk på skolan så torde straff, förflyttning av elever med problem (ja, att vara mobbare är att också HA problem)vara ytterst tveksamma metoder.
Inom pedagogiken VET vi att interaktionen mellan lärare och elev är av största vikt. Det är i mötet och samspelet vi skapar sammanhang, både i den sociala utvecklingen men också i kunskapandet. För att skapa en trygg skolmiljö där kunskapandet får en central roll behövs fler vuxna i skolmiljön.
I Nossebro har en skola vänt från att vara sämst i landet till det motsatta. Deras recept för framgång är att ALDRIG förflytta elever ur klassrummet. De med extrabehov stannar i klassrummet och får istället förstärkning I klassrummet.
Kan vi skicka Jan Björklund till den skolan för lite utbildning?
För en del är det lätt att gilla den typen av hårda nypor. Det låter så enkelt, så lätt att uppnå med den retorik skolministern använder. Men tänk vad fel det kan bli...
Skolministern, tänker nog de flesta, borde vara väl påläst alternativt omge sig med människor djupt förankrade i forskning inom pedagogikfältet? Jag känner mig tveksam till att det är så i verkligheten.
Vi VET att hårdare straff inom kriminalvården inte ger ett minskat antal kriminella. Inte heller återfallsförbrytare blir färre av att straffen blir längre. Däremot VET vi att missbruksvård, terapi och välfungerande strukturer för att KUNNA återgå till ett liv utan kriminalitet är lyckosamt vad gäller att minska antalet återfallsförbrytare. Vi VET att färre blir kriminella om de lyckas i skolan och om de med neuropsykiatriska diagnoser tidigt blir hjälpta och sedda.
Applicerar vi samma tänk på skolan så torde straff, förflyttning av elever med problem (ja, att vara mobbare är att också HA problem)vara ytterst tveksamma metoder.
Inom pedagogiken VET vi att interaktionen mellan lärare och elev är av största vikt. Det är i mötet och samspelet vi skapar sammanhang, både i den sociala utvecklingen men också i kunskapandet. För att skapa en trygg skolmiljö där kunskapandet får en central roll behövs fler vuxna i skolmiljön.
I Nossebro har en skola vänt från att vara sämst i landet till det motsatta. Deras recept för framgång är att ALDRIG förflytta elever ur klassrummet. De med extrabehov stannar i klassrummet och får istället förstärkning I klassrummet.
Kan vi skicka Jan Björklund till den skolan för lite utbildning?
Etiketter:
jan Björklund,
pedagogisk forskning,
skolpolitik
lördag 9 oktober 2010
Nu ändrar vi politik!
Ja, så resonerar en del. Att den socialdemokratiska politiken behöver ändra innehåll. Några säger "Sväng höger!" andra "Sväng för tusan åt vänster!"
Jag säger "Kommunicera ideologi bättre." Den socialdemokratiska politiken är bra. Den är ett alternativ till alliansens politik. Jag vill hävda att den till och med är tydlig. Det som inte är tydligt är vår kommunikation kring den.
Socialdemokratisk politik handlar om solidaritet och generell välfärd. Inte för att det är fint att hjälpas åt eller för att socialister på något sätt är bättre människor som gillar att dela med sig mer än andra (det råkar bara falla sig så ändå:-)) Nej, det är kunskapen om att ett samhälle där alla upplever sig delaktiga också är ett friskare samhälle. För att uppleva sig, och verkligen vara delaktiga, krävs en utjämnande politik.
Utjämnandet handlar delvis om att den som har stora tillgångar eller tjänar mycket får dela med sig en aningen mer av sitt överflöd. Inte för att det är fult att äga eller för att ingen ska få tjäna pengar, utan för att det gagnar hela vårt samhälle om alla mår bra och har en okej levnadsstandard.
Om vi liknar Sverige vid ett företag så vill jag påstå att de företag som lyckas bäst långsiktigt är de som har medarbetare som trivs och mår bra. Har ett företag schyssta arbetsvillkor, okej löner, bra förmåner men också utjämnade maktstrukturer så går också företaget bättre. Medarbetarna blir mer lojala och mår man bra på sitt arbete så håller man sig också friskare. Om de som står på golvet upplever att de kan komma med förslag och påverka sin arbetssituation så bidrar också det till företagets tillväxt genom förstärkt lojalitet.
Ett mossigt företag med patriarkala och hierarkiska maktstrukturer, med vattentäta skott mellan chefer och avdelningar och osäkra anställningsvillkor är förlegat. Det tillhör en annan tid som ingen av oss vill tillbaka till! Det moderna, framåtblickande företaget med visioner och platta maktstrukturer lockar och bygger stark lojalitet.
Så vill jag som socialdemokrat se Sverige. Ett Sverige där alla medarbetares förmågor tas tillvara och värdesätts. Där vi månar om alla människors rätt till schyssta villkor såsom arbete, boende och hälsa. Ett modernt företag som tar till sig förändringar, ny teknik och forskning och implementerar dem i sin verksamhet utan att tulla på kvalitén.
Så nej, vi bör inte förändra vår politik. Bara se till att berätta varför vår politik är den moderna, framåtblickande och lyckosamma för ett Sverige i vår tid.
Jag säger "Kommunicera ideologi bättre." Den socialdemokratiska politiken är bra. Den är ett alternativ till alliansens politik. Jag vill hävda att den till och med är tydlig. Det som inte är tydligt är vår kommunikation kring den.
Socialdemokratisk politik handlar om solidaritet och generell välfärd. Inte för att det är fint att hjälpas åt eller för att socialister på något sätt är bättre människor som gillar att dela med sig mer än andra (det råkar bara falla sig så ändå:-)) Nej, det är kunskapen om att ett samhälle där alla upplever sig delaktiga också är ett friskare samhälle. För att uppleva sig, och verkligen vara delaktiga, krävs en utjämnande politik.
Utjämnandet handlar delvis om att den som har stora tillgångar eller tjänar mycket får dela med sig en aningen mer av sitt överflöd. Inte för att det är fult att äga eller för att ingen ska få tjäna pengar, utan för att det gagnar hela vårt samhälle om alla mår bra och har en okej levnadsstandard.
Om vi liknar Sverige vid ett företag så vill jag påstå att de företag som lyckas bäst långsiktigt är de som har medarbetare som trivs och mår bra. Har ett företag schyssta arbetsvillkor, okej löner, bra förmåner men också utjämnade maktstrukturer så går också företaget bättre. Medarbetarna blir mer lojala och mår man bra på sitt arbete så håller man sig också friskare. Om de som står på golvet upplever att de kan komma med förslag och påverka sin arbetssituation så bidrar också det till företagets tillväxt genom förstärkt lojalitet.
Ett mossigt företag med patriarkala och hierarkiska maktstrukturer, med vattentäta skott mellan chefer och avdelningar och osäkra anställningsvillkor är förlegat. Det tillhör en annan tid som ingen av oss vill tillbaka till! Det moderna, framåtblickande företaget med visioner och platta maktstrukturer lockar och bygger stark lojalitet.
Så vill jag som socialdemokrat se Sverige. Ett Sverige där alla medarbetares förmågor tas tillvara och värdesätts. Där vi månar om alla människors rätt till schyssta villkor såsom arbete, boende och hälsa. Ett modernt företag som tar till sig förändringar, ny teknik och forskning och implementerar dem i sin verksamhet utan att tulla på kvalitén.
Så nej, vi bör inte förändra vår politik. Bara se till att berätta varför vår politik är den moderna, framåtblickande och lyckosamma för ett Sverige i vår tid.
Etiketter:
socialdemokrati,
socialdemokratisk politik
torsdag 7 oktober 2010
Expertis eller livserfarenhet?
Politik, ett slags ovanifråndirektiv som ska läggas på oss. Så verkar de flesta resonera kring politik. Någon eller några experter ska veta hur allt ska lösas. Vi på botten ska tålmodigt invänta expertutlåtanden ovanifrån och så; Halleluja nu har politik bedrivits och vi är alla frälsta ifrån ondo? I THINK NOT.
Otaliga är de samtal jag har som hamnar i den politiska sfären. Jag hamnar där för att jag älskar att fundera kring politik men också för att människor runt omkring mig ser mig som en slags företrädare för politik och därmed ska ställa mig till svars. Inte sällan ska jag ha avge glasklara svar och gärna ha en retorik med schvung. Som om jag vore en slags politisk robot. Som om jag vore skolad i en särskild värld där politisk agenda och retorik stod på schemat dagarna i ända. Nu ska jag göra er besvikna.
Jag är alldeles som du är själv; en människa som lever ett alldeles vanligt liv. Sjukdomar, dysfunktionalitet och funktionshinder drabbar också min vardag, precis som den drabbar din. VAB, SGI, LAS är alla förkortningar som är solklara delar av mitt livspussel och inte politiska slagord vid en rödvinsmiddag.
Vad är det jag försöker säga (som så ofta annars)?
Jo, jag försöker säga att politiken behöver DIG. Du människa av kött och blod. Du människa som lever ett alldeles vanligt liv utan politiska spel och retorik. Du som lägger till och drar ifrån. Som sitter och undrar hur de där politikerna tänker. Du som sitter med massor ideér och är förbannad för att politikerna inte fattar hur de ska göra egentligen. Det är DIG politiken behöver. Sitt inte hemma och bli förbannad. Sitt inte hemma och vänta på att någon som vet bättre ska komma med lösningarna. Kom med lösningarna själv!
Inte sällan talas det om politikerförakt. Om att det bara är politikerproffs som har uppdrag och som får vara med och bestämma riktning i partier och att de därmed skulle stå längre ifrån livets nödvändigheter. Det tror jag är en överdrift. Erfarenhet inom politik är något bra.
Däremot är det viktigt att det politiska samtalet bedrivs av oss alla, för det är våra livserfarenheter, inte retoriken, som skapar riktning i politiken. Det samtalet skall inte bedrivas genom media utan behövs direkt i partierna.
Ta steget; bli medlem. Mitt val är (S). Vilket blir ditt?
Otaliga är de samtal jag har som hamnar i den politiska sfären. Jag hamnar där för att jag älskar att fundera kring politik men också för att människor runt omkring mig ser mig som en slags företrädare för politik och därmed ska ställa mig till svars. Inte sällan ska jag ha avge glasklara svar och gärna ha en retorik med schvung. Som om jag vore en slags politisk robot. Som om jag vore skolad i en särskild värld där politisk agenda och retorik stod på schemat dagarna i ända. Nu ska jag göra er besvikna.
Jag är alldeles som du är själv; en människa som lever ett alldeles vanligt liv. Sjukdomar, dysfunktionalitet och funktionshinder drabbar också min vardag, precis som den drabbar din. VAB, SGI, LAS är alla förkortningar som är solklara delar av mitt livspussel och inte politiska slagord vid en rödvinsmiddag.
Vad är det jag försöker säga (som så ofta annars)?
Jo, jag försöker säga att politiken behöver DIG. Du människa av kött och blod. Du människa som lever ett alldeles vanligt liv utan politiska spel och retorik. Du som lägger till och drar ifrån. Som sitter och undrar hur de där politikerna tänker. Du som sitter med massor ideér och är förbannad för att politikerna inte fattar hur de ska göra egentligen. Det är DIG politiken behöver. Sitt inte hemma och bli förbannad. Sitt inte hemma och vänta på att någon som vet bättre ska komma med lösningarna. Kom med lösningarna själv!
Inte sällan talas det om politikerförakt. Om att det bara är politikerproffs som har uppdrag och som får vara med och bestämma riktning i partier och att de därmed skulle stå längre ifrån livets nödvändigheter. Det tror jag är en överdrift. Erfarenhet inom politik är något bra.
Däremot är det viktigt att det politiska samtalet bedrivs av oss alla, för det är våra livserfarenheter, inte retoriken, som skapar riktning i politiken. Det samtalet skall inte bedrivas genom media utan behövs direkt i partierna.
Ta steget; bli medlem. Mitt val är (S). Vilket blir ditt?
Etiketter:
Politik,
politiker,
politikerförakt,
påverka politiken
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
