Trots det blev jag socialdemokrat.

Jag är en nykläckt partimedlem. Jag brukar säga att jag kom ut ur garderoben och slutade vara en smygsosse. Det jag nu funderar över är varför det tog så lång tid? För politisk har jag alltid varit och socialismen är den ideologi som stått mig närmast alltid, oavsett om jag förstått det eller ej.

Det är klart att saker händer i livet och jag har kanske inte haft tiden? Visst kan jag skylla på det, men jag tror att det går djupare än så. Jag tror att min historia kan kännas igen av många som inte haft ett partipolitiskt engagemang sedan tonåren. För det har inte jag. Jag kan medge att MUF lockade på den tiden då jakten efter en tonårsfylla stod över allt annat. Om jag blev medlem eller inte minns jag inte ens, vilket kanske säger mer om deras medlemsrekryterande än min politiska ståndpunkt. Intresset höll i sig under någon månad.

Det partipolitiska vakuum jag själv växte upp i kan ju bero på flera saker. Dels att mina föräldrar inte var engagerade i något parti men också att de var högst kritiska till partierna. De kände, och känner, sig inte delaktiga. Detta överfördes till mig. Till viss del fanns det också ett förakt för maktutövningen som politikerna stod för vilket också satte spår hos mig. Jag misstrodde också politiker och det system som de företrädde och som jag inte förstod.

Något som också präglat mig är uppväxten i en socialdemokratisk kommun där kanske partiet i viss mån har setts som kommunen. Sossarnas makt har sällan ifrågasatts, något som också kan ge en lite sned syn på vad partipolitik är. Eller kanske en friskt ifrågasättande syn?

Det finns också en starkt osexighet när det gäller socialdemokraterna, något som tydligen är viktigt i vårt mediala Sverige. Socialdemokraterna är pålitliga, eftertänksamma och långsiktiga. Partiet omdefinierar sin politik och sin ideologi för att finnas med i tiden. Det kan kännas svårt när man ofta vill ha klara, så kallade svart/vita, svar, särskilt i ungdomen. Att då representera något som kan uppfattas som en gråskala (så som livet faktiskt ser ut) kan vara svårt att kommunicera. Fast jag tror att det är just det som SKA kommuniceras. Socialdemokraterna är som den lojala partner som står kvar, kan ta lite skit, men vill ta nya tag tillsammans med dig när du är redo. En partner som lyssnar men också har en stabil grund att stå på och som inte får kompromissas med. Att eftersträva sexighet i första hand är något för den som inte vill ha ett livslångt förhållande.

Alla dessa saker gav att jag inte kunde engagera mig partipolitiskt. Jag passade in bland sossarna vad gällde min ideologiska ståndpunkt, men jag hade svårt att se mig som sosse. Vad var det så som ändrade mig? Vad var det som fick mig att säga:
-Basta! också jag får vara med och påverka den politik som förs i det parti som jag röstar på!?

Dels är jag äldre nu. Men framför allt var det en partimedlem som sa;
-Gå med i partiet då, om du nu är missnöjd med skolpolitiken! Min käre vän partimedlemmen hade nog inte räknat med att jag skulle gå med. På en gång. Några enkla knapptryck så var jag medlem. För att han vågade påpeka att det bara är att gå med. För att jag faktiskt kände någon som är engagerad i partiet.

För det spelar nog stor roll. Att vi som är medlemmar visar det för våra vänner och bekanta. Att vi vågar prata om att vi, som vanliga människor, är med och påverkar. Att det inte är en toppstyrd organisation där vi följer piskan i alla frågor utan att vi alla deltar i diskussionen men också kompromissar och följer de kompromisser som partiet enas bakom.

Det tror jag skulle locka fler medlemmar men också höja statusen på socialdemokratin. Vi behöver inte vara sexiga, men vi behöver vara närvarande och lyssnande, annars fungerar inte vår relation med väljarna och potentiella partimedlemmar.

Så jag blev socialdemokrat trots allt. Trots misstänksamhet. Trots avsaknad av blodsband till partiet. Trots att jag inte blev initierad som tonåring. Trots allt.

Jag är stolt och nyfiken.

Hur ska resan fortsätta?

/Sofia

 

 

Det är dags att mobilisera styrkorna nu!

Sarah Palin har gett sig ut på turné. Det heter att det är en bokpromotion, men vi vet alla att det är Republikanernas kampanj som har börjat. Nu finns det ingen som agiterar och debatterar Palin. Hon får bara finnas där och ta plats och säga det som HON vill på SINA villkor. När det sedan är dags för presidentval så kommer hon finnas kvar som en självklar republikan och har hon spelat sina kort väl så blir hon också vald till republikanernas kandidat.

I Sverige har vi val om mindre än ett år och ännu har vi inte börjat mobilisera. Eller har jag missat något? Jag vet att vi är många som tänker på valet och jag är övertygad om att proffsen inom alla partier redan tycker sig ha börjat mobilisera.

Problemet är att folket inte märker det. Problemet är att värderingar och övertygelser inte kan pumpas på folket på en kvart. Säger jag. Tror jag.

Vi behöver tydligt kommunicera vår ideologi och vår grund redan nu! Det får inte finnas några frågetecken om var socialdemokratin står ideologiskt. Vi måste ta golvet och visa vägen! Sakfrågorna och lösningar på direkta problem är minst lika viktigt, men det är ideologiskt vi vinner sympatier. Att våga stå för värden i politiken. Att våga stå för hjärtat i politiken. Det saknar folket och det är socialdemokratins plikt att plocka upp den handsken.

Säger jag. Tycker jag.

I den mörka, men så konstigt varma novemberkvällen

/Sofia

Privata företagare i den offentliga sektorn; ska de får ta ut vinster?

Återigen aktualiseras frågan om vinstuttag i företag som har hand om offentlig verksamhet såsom förskola, skola och vård, då Tomas Bodström, välkänd S-profil, går in som styrelseledamot i den privata friskolekoncernen Pysslingen. Många är de som reagerat starkt på hans agerande, och flera ifrågasätter lämpligheten i det. Själv känner jag mig kluven. Inte inför att just Tomas Bodström går in i en friskolekoncern, för det har han rätt att avgöra själv. Jag känner mig kluven inför frågan om vinstuttag som nu aktualiseras. Igen.

Min tanke har nog alltid varit att företag som emottar skattepengar för sin verksamhet inte ska kunna ta ut orimliga vinster. Men vad är då orimliga vinster? Vem ska avgöra det? Är det vinsterna vi ska fokusera på eller är det snarare krav på kvalité som ska upp till ytan?

I sådana fall är det kanske kvalitétskontroll som vi ska fokusera på och inte vinstuttag? Om tydliga riktlinjer för hur lokaler ska utformas och vilken standard dessa ska ha, hur många barn/vårdtagare en personal ska ha ansvar för men också mål för vad verksamheten ska uppnå kan eventuella vinstuttag vara irrellevanta?

En annan viktig fråga i detta är hur det kommer sig att flera privata aktörer ens lyckas med att ta ut vinst inom en verksamhet där de kommunala aktörerna går back? Är det alltid en dålig verksamhet där personal arbetar ihjäl sig och är underbetalda och lokalerna fallfärdiga? Eller finns det något att lära av det privata förtaget? Hur ser det exempelvis ut i de personalkollektiv som finns inom förskolan? Lyckas de med sin verksamhet? Hur mår personalen på de arbetsplatserna? Hur trivs och utvecklas barnen? Om man lyckas inom den typen av verksamhet; vilka är då ingredienserna som den offentliga verksamheten kan dra lärdom av?

Vad säger du? Är jag ute och cyklar? Vilka är dina erfarenheter och tankar?

 

/Sofia

Vikarier behövs!

I Corren (2009-09-03) står det att läsa att kommunen inte längre ska ha en central vikarieförmedling för skolan,om utbildningsdirektören får som han vill. Istället vill man att vikarierna ska gå via bemanningsföretag. Tydligen ska detta leda till att kommunerna ska kunna ägna sig åt kvalitetsarbete i skolorna. Visst låter det bra?

Bah, säger jag! Att inte ha en egen vikariepool har EN anledning och det är att kringå LAS. Vi som vikarierar har rätt till att anställas då vi arbetat ett visst antal dagar vilket leder till utgifter för kommunen då det inte finns vikariat för alla anställda alla dagar. Jag fattar det problemet,men kan ändå inte se att det är värt att vända oss vikarier ryggen.

Att anställas i ett bemanningsföretag är bra, om du får ut en heltidslön även då du inte arbetar heltid. För till saken hör att jag inte får ut ett öre från A-kassan om jag är anställd vid ett bemanningsföretag. Resultatet är då att vi får vikariebrist, för att ingen kan överleva på vikarielön som inte kan stämplas upp och bemanningsföretagen har inte råd att anställa för många och kan då inte täcka upp när behovet av vikarier är som störst.

Vad händer då med kvalitén i skolan? Vad händer då elever lektioner efter annan inte har någon form av skolverksamhet på grund av vikariebrist?

Att vara vikarie är inte på något sätt ett enkelt arbete. Många är vi som minns någon stackars vikarie som fick utstå en ganska grym behandling under vår egen skolgång, inte sant? Därför är det ÄN viktigare att vikarier uppgraderas till en signifikant del av en fungerande skola! Det är en trygghet för både elever och lärare.

 

/Sofia

Moderater och maktgirighet

Moderaterna ska satsa på lång regeringsmakt. Tydligen var det det som gav mest applåder på partiets stämma. Det ger åtminstone mig en fadd smak i munnen.

Jag är inte korkad; jag fattar att partier vill ha regeringsmakten och allra helst under en lång tid. Men frågan är om ett parti ska ha makten som fokusfråga?

Är det människor som sätter makten främst som ska styra landet, eller är det folk som sätter behoven i samhälllet främst? Är det makttörstiga politiker eller public servants som ska styra vårt land?Är det landet och makten som ska tjäna politikern eller är det politikern som ska tjäna landet?

Jag frågar mig vart vårt land är på väg om fokus på regeringsmakten går före politiken och sakfrågorna? För det kan väl inte vara så att moderaterna egentligen inte har några sakfrågor....


I all hast /Sofia

Ja si di dära amerikanerna...

Har suttit och läst några kompisars prat om sjukvårdsdebatten i deras hemland USA. Den verkar galen. Vilket amerikanska debatter ofta ter sig med våra mellanmjölkspräglade ögon...

Den omöjligt populära Obama och moderpartiet demokraterna har kommit fram till att townhallmeetings är en fin idé. I mina svenska öron låter det jättefint. Säkert i många amerikanska öron också (de har kanske också sett Gilmore Girls där alla i byn samlas en gång i veckan för att gemensamt besluta om saker i deras direkta närhet. Pittoreskt och chict liksom.) Det verkar inte fungera lika bra i verkligheten som på pappret...

Representanter från demokratiska partiet blir utbuade, bespottade och anklagade för att vara kommunister. (Det värsta skällsordet i amerikanskt vokabulär och användbart redan då två familjer träffas och lagar middag tillsammans.)

Med tanke på de amerikanska debatter tidigare på detta ämne så är jag inte förvånad över ramaskriet Obamas försök till en gemensamt finansierad sjukvård gett. Att genom skatt finansiera saker gemensamt är oamerikanskt om man ska tro hur opinionen kring den typen av frågor har debatterats historiskt sett. Jag fattar helt enkelt vad motståndet kommer ifrån vad gäller politisk och ståndpunkt. Vad jag istället vill lyfta är frågan om den kristna amerikanska själen...

I USA är över 75% av befolkningen bekännande kristna (katoliker, mormoner, protestanter etc). 4% bekänner sig inte någon form av religion. Det blir många religiösa människor i detstora landet i väst.
Många kyrkor (av alla olika religioner) bedriver stora välgörenhetsprojekt. Den enskilda människan bedriver välgörenhet på eget initiativ. De är bra på det amerikanerna; att hjälpa någon som behöver hjälp. Men då det kommer till att hjälpa någon som behöver hjälp, med ett gemensamt skattesystem, då låser det sig. "Varför ska jag betala skatt för att någon med HIV ska kunna få medicin? Om hon inte har råd får hon väl skylla sig själv?"

Det tycker jag är konstigt. Hur kan troende människor, som ofta tillber en barmhärtig gud som vill att människan ska ta hand om den lilla, utsatta i samhället, inte se att ett gemesamt finansierat sjukvårdsystem är deras guds vilja? Hur kan kärleken till sin nästa bara sträcka sig till nästan som är medlem i samma kyrka eller som bor i samma kvarter eller åtminstone inte knarkar. (Nä guu bevars; hur skulle deeet se ut?)

Eller så är det så att jag tänker på religion och gemensamma skatter på mitt sekulariserade, svenskprotestantiska, socialistiska sätt. Jag är helt enkelt en totalkommunist i en amerikans ögon...

/Sofia

Skatt är en skatt

Häromkvällen, eller om det var morgonen, låg jag och tittade i taket och funderade. Makens mormor har nyligen gått bort och jag låg och funderade över änklingen som finns kvar. Tankarna vandrade vidare till våra fina grannar, båda 86 år, som nu börjar blir lite skröpliga.

Jag pratade med frun häromdagen och hon berättade att det började blir svårt med huset och trädgården. De sliter och kämpar ständigt i sin stora trädgård, men nu har de börjat köpa hjälp med vissa saker. Men det är dyrt, fick jag veta. Lite försiktigt frågade jag om de fick någon hjälpfrån kommunen? Nja, det hade de väl funderat på,men inte riktigt kommit till skott. Det kan ju vara svårt att ta sig till ett möte med någon inne i stan. Jag sa att det kanske kommer någon hem till er och har möte med er där, och jo, så kunde det ju vara.

Tänkt vad skönt det är att veta att mina skattepengar hjälper till med sådant här! Jag tycker att det känns så fint att vara delaktig i ett samhälle där vi försöker måna om alla de som är i lite mer behov. Det kan vara barnen, de sjuka eller de gamla;alla de behöver vår kollektiva omsorg. Vi behöver ett system där alla de mest utsatta kan få värme och medmänsklighet. De som inte kan välja att sörja för sig själva behöver oss som faktiskt kan. Då är det enkelt att gilla att betala skatt!

Många med mig skulle kunna tänka sig att betala mer i skatt,tror jag, om pengarna komjust de mest utsatta till gagn. Det kanske uttjatade politiska vlamantrat VÅRD;SKOLA;OMSORG kan få de flesta att storkna av trötthet. Men om vi påminner oss om vilka VÅRD;SKOLA;OMSORG handlar om, de mest utsatta i samhället, de minsta, så känns det viktigare. För vi vill att våra barn ska äta bra skolmat i hela landet, att de gamla ska få komma ut på en promenad iallafall ibland och att också den fattigaste i vårt land ska få pencillin när bacillerna attackerar.

Så jag betalar mina skattekronor och hoppas att vi kan höja skatten lite till så att de minsta och de fattigaste i vårt fina, solidariska land ska kunna sova gott om natten.

Sofia Bjelke

Det är så fint med engagerade människor

I åratal har jag varit avundsjuk över alla dessa människor med en passion! Det har varit tågtittande, blomsterodlare, skribenter, fotografer, bilsamlare och allt annat mellan himmel och jord. Själv har jag som allätare känt mig lite fattigare. jag har inte haft ett intresse som jag hängett mig åt fullkomligt, eller åtminstone galet mycket åt. Mina funderingar kring mitt tillkortakommande på den fronten har lett mig till där jag är nu. Jag har helt enkelt bestämt mig för att engagera mig i det som ligger mig nära; barnen och deras väg genom instrutionerna.

Idag mötte jag en pappa på det gemensamma dagiset. På det senaste föräldramötet, då vi abrubt blev informerande att vi skulle flytta till nya lokaler, uttalade denne pappa sig mer än klokt. Under samma möte fick vi också klart för oss att man skulle dra ner på personal och att personalen inte skulle ha tillgång till planering under dagtid, vilket förståss ledde till följdfrågor. På vilket sätt är det en bra lösning för våra barn om man ser det långsiktigt? Vad händer med våra barn senare i deras skolgång om det inte får en trygg start? (Ja, i min värld så blir barnen tryggare om det finns vuxna som har ork och tid att se deras behov men också skratta och busa med dem.)

Hur som helst. Den här pappan (och jag tror att vi ska begrunda att det var en pappa också, jag tror att det berörde de kvinnliga rektorerna lite extra) tog till orda. Det kändes genuint och passionerat. Idag berättade han att han ringt upp ordföranden i barn och ungdomsnämnden för att framföra sin oro kring hur man sköter barnens vardag på institutionerna. Hon hade till sist sagt att han kanske skulle ringa Paul Lindwall, kommunalråd i Linköping. Det ska han. han är passionerad och engagerad. Han tänker inte sluta att fråga förrän han får ett svar på sina frågor. "Jag går hela vägen till regeringen om det så behövs" sa han också.

Då kände jag mig lite avundsjuk på hans passion för frågan. För hans engagemang och mod. Samtidiggt är jag glad och tacksam över att han gör det. Och jag hejar på och talar om hur bra jag tycker att det är. Det är väl också ett engagemang?

/Sofia Bjelke