min mamma säger....

...att vissa saker får man inte skoja om. Jag förstår henne, men skojar ändå. För det är så jag är. Jag går över gränsen, skojar om mig själv å det makabraste. När jag bar på fyrtio kilo extra skojade jag ljudligt om att handla mina tjockiskläder. Nu skojar jag om min cancer. För jag behöver det.

Att skoja om hårbortfallet, det eventuella illamåendet av mediciner, dödligheten eller vad det nu månde, är för mig en mur jag måste ha. Jag vill inte ligga blottad i sorg, smärta och rädsla; det tänker jag göra när det är dags. Det är det inte nu.

Nu är tiden för skoj, lek, skratt och njutning. Plus den när vardagliga ilskan, irritationen och tröttheten över disk, matlagning och bångstyriga familjemedlemmar. Nu är tiden för vardag.

Därför tar jag inte samtalet om rädsla och smärta. Inte ens för mammas skull. Den smärta och rädsla vänner och familj känner får de sköta själva; den är inte min att bära; jag har nog. Med det inte sagt att medkänsla och omtanke inte mottages.

Fast helst vill jag att ni skrattar högt och hjärtligt utan att lägga huvudet på sned när jag berättar att jag vid eventuellt hårbortfall vill ha ett rejält hårband med rosett eller blomma. När ni sedan ber mig att fylla på kaffekoppen bör ni dra på smilbanden då mitt egenhändigt tillverkade kort dras fram med texten Don't mess with me; I've got cancer!

Förövrigt påstås det att cancer inte är en sjukdom. Däremot är Hodgkins det. Men jag kan ha fel....