Jag har nog världens bästa jobb. På riktigt. Jag vet, nu tänker du som känner mig sedan länge att nog brukar hon muttra en hel del. Jo, visst gör jag det. Men ni ska bara veta hur glad mitt jobb gör mig.

Jag jobbar som vikarierande lärare. Det betyder att jag är startklar klockan sju varje morgon i veckan för att invänta det magiska samtalet som avslöjar vart jag ska få åka den dagen. Om telefonen nu ringer, ibland gör den inte det. Fast oftast har jag ett arbete att åka till varje dag. Ibland vet jag till och med flera dagar i förväg var jag ska vara.

Hur som helst. När telefonen ringer är det oftast en trevlig människa i andra luren som snällt frågar om jag kan tänka mig att vikarierar under dagen och sedan följer en beskrivning om vilken skola, klass och lärare. Snabbt i med sista kaffet och iväg!

Väl på plats finns det kollegor som artigt visar vägen och aldrig ger sken av att de inte har tid med ännu en vikarie som inte hittar. Jag läser in mig på vad som ska göras några minuter innan eleverna kommer, kanske hinner jags kriva en liten instruktion på vita tavlan.

Sedan komemr de, alla dessa olika, unika ungar! Jag får kontakt, presenterar mig, gör bort mig lite grann (alltid) och sedan drar det igång. Vi läser, översätter och förklarar. Någon ska på toa medan någon bara måste dricka vatten. Nej, inte vatten nu när vi har genomgång. Ja, du får gå på toa. Vi fortsätter. Eleverna hänger med. Någon förösker vara rolig; det lyckas och jag skrattar med även om det egentligen är en provokation. Man måste ju testa vikarien lite, och jag är väldigt svårprovocerad. Jag minns så väl hur det var att sitta i de där bänkarna själv.

Så fortgår dagen. Ibland har jag långa luncher då maten kan ätas, en promenad tas och inläsning inför eftermiddagens lektioner kan ske. Oftast är det fyrtiofem minnuter för lunch och inläsning, men det känns bra, då går dagen fort!

Så här rullar dagarna på och jag får träffa otroliga kollegor och fantastiska elever. Varje dag. DET är få förunnat!