Så var det dags igen då!

Efter en längre tids bortavaro så känner jag lusten till det skrivna ordet i bloggform igen.

Idag lyssnar jag till P1 och ett reportage om förskolan. Det är intressant och speglar många av de frågor jag ofta ställer mig kring förskola och skola: handlar det om omsorg eller förvaring? Det när en laddad fråga och inte helt sällan kan den viftas bort med ideologiska argument; den som ifrågasätter förskoleverksamhet är kristdemokrat och vill ha vårdnadsbidrag. PUNKT. Det vill inte jag. Men jag vill ifrågasätta förskolans verksamhet såsom den ser ut på de flesta håll idag. Det är flera saker jag ställer mig frågande till. En del tangerar föräldraförsäkringen och det tror jag att det måste få göra.

*Stora grupper. Här finner vi forskning som visar att de små barnen inte mår särskilt bra i stora grupper. Ljudnivån blir hög och stressen visar sig i många olika former; inte sällan i fysiska åkommor såsom diarre och trötthet.

*Låg personaltäthet. Barnen behöver en vuxen som de kan ha ögonkontakt med. Som kan lägga en hand på ens axel. Som har tid att sitta med ett barn i knäet, inte bara när det är gråt och ledsamhet, utan för att barnets känsla av trygghet byggs på detta vis. Utan den anknytningen får vi barn som blir utåtagerande (högljudd, bits, slåss etc) eller inåtagerande (tysta, "snälla", "avstängda").

*Utbildad personal. Det är av största vikt att personalen kan ha ett "ovanifrånperspektiv" där de kan se beteendemönster som inte är hälsosamma och där de i sin profession kan leda barnen till andra lösningar genom lek, sång och sagor.

*Kontinuitet. Det behöver vara välkända vuxna som ger omsorg på förskolan. Förskolepersonal är en av de grupper i landet som har högst sjuktal. Har man då en verksamhet som knappt går ihop personalmässigt en vardag, så är det oerhört svårt att hålla en kontinuitet vid akuta behov.

Slår vi ihop alla dessa punkter och tar minsta möjliga ansvar för barnens välmående så har vi en förskola som idag inte är ovanlig i vårt land. Det är inte för att beslutsfattare är elaka och onda. Det beror på okunskap, kortsiktiga ekonomiska mål men också att efterfrågan på förskolan ökat dramatiskt de senaste tio åren. Vi måste möta upp detta.

Jag vill se en förskola där det finns femton till sjutton barn på en avdelning och där personalen, tre i styrka över HELA dagen, har hand om fem, sex barn var. Det ska finnas plats och tid för personalens planering och utvärdering. Då behövs det fler personal på förskolorna. Kanske blir det fler personal emellanåt, men inte sällan har vi stora enheter där flera förskolor samarbetar. Kanske kan man då tänka sig att man vikarierar för varandra mellan avdelningarna? Då är det återkommmande ansikten för de barn som har vikarie och vi får en större kontinuitet.

Kostnader då, tänker du. Jag har knappast tänkt igenom allt. Det finns folk som är tokduktiga på sådant. Men i min värld finns det, till att börja med, en orimlighet i att barn som får småsyskon har tillgång till förskolan femton timmar i veckan. Hellre då att föräldrar och barn tillsammans kan komma och hälsa på för lite utelek på förskolan? Eller kanske ännu hellre; kräva förstärkta öppna förskolor. I Linköping har vi flera öppna förskolor som är välbesökta. Min erfarenhet finns i Ljungsbro och där har vi en fenomenal verksamhet! (Ska också här tillägg att jag nyttjade några timmars lek för min äldsta då han blev storebror. Det hade jag velat också såhär i efterhand och jag tycker att det finns en rimlighet att familjer med särskilda behov kan ansöka om avlastning)tar vi bort femtontimmarserbjudandet för storasyskon ger vi samtidigt "heltidsbarnen" tillgång till en tryggare vardag på förskolan. Villkoret är givetvis att personal inte ska minska eller barngrupperna öka. Låt storasyskonets plats vara vakant; fyll inte platsen. Tillåt lite "överflöd" av personal under storasyskonets "semester".

Andra saker som jag tycker är viktiga när vi talar om förskoleverksamheten och hur den kan vara en trygg verksamhet för våra barn att vistas i, är hur länge barn ska vistas i förskolan på en dag utan att det ger negativa konsekvenser. Någon föreslår att en halv dag kan vara okej om rätt förutsättningar finns(se ovan). Okej. Då måste vi tänka till lite mer. Kan vi uppnå det? Är det önskvärt? Idag kan småbarnsföräldrar i och för sig gå ner i arbetstid med 25% fram till att skolan börjar. Vi kan under den tiden också ta ut timmar av föräldraledigheten för att minska barnens dag på förskolan. Här protesterar många; VEM har råd? VEM har ett så stort antal föräldradagar kvar?

Ja, visst finns det föräldrar som tydligt planerar för större närvaro under barnens första fem-sju år. De sparar innan, lever snålt, tar lite extrajobb under föräldraledigheten, bor litet osv. Många andra har aldrig reflekterat över att det finns val att göra och är bekväma och trygga med det. Andra ingår i mittemellangruppen där man är medveten om att det kan vara bra med mer hemmavaro för barnen men där konsumtionsmönster redan satt krokben för att lyckas fullt ut med att vara hemma mer. För att göra det mer komplicerat så ska vi också beakta ensamföräldrar eller föräldrar som lever utanför försäkringssystemet; där är systemet helt låst och man får vara tacksam för de dagar som man kan få med en lägsta ersättning.

Är lösningen (om vi nu söker en sådan) att höja den kommunala skatten, avgiften till förskolan, fler föräldradagar i försäkringssystemet som är villkorat till barnets ålder (dvs att ett antal dagar är vikta för det tredje levnadsåret, fjärde levnadsåret osv, med en nedsättning av arbetet på 25% exempelvis. Någon föreslår en slags föräldrapension som ges fram till skolstarten, någon annan propsar på att motsvarande kostnaden för en förskoleplats ska betalas ut till familjerna som väljer att vara hemma. Det finns en skog av tankar om lösningar och det jag är alldeles säker på är att alla syftar till att barnen ska ha en trygg start i livet.

För mig är det viktigt att förskolan är en del av mina barns liv och att det är en trygg och omvårdnande miljö med erfaren och utbildad personal. Det är viktigt att alla barn också får tillgång till sina föräldrar oavsett kön, inkomst eller utbildningsnivå. För att uppnå det behöver vi våga prata om barnens omvårdnad och hur vi vill finansiera en så jämlik sådan för alla barn.