Jag har själv arbetat som lärare och erfarit hur den världen kan se ut på många håll. Lärare har idag ett oerhört stort ansvar för elevernas emotionella utveckling förutom att de också ska leda kunskapandet i skolan. Allt detta ska reflekteras och utvärderas och i många fall rapporteras på olika sätt och till olika inblandade.
Det handlar till exempel om vanliga tester och prov som ska dokumenteras och rapporteras till föräldrar och ibland också arkiveras. Det är vardag för lärare. Därtill har vi de barn som uppvisar kunskapssvårigheter och där olika pedagogiska grepp ska reflekteras och utvärderas huruvida de är tillämpbara för eleven. Innan det kan ske ska föräldrar och ibland specialpedagoger och rektor informeras och tillfrågas.
De elever som uppvisar koncentrationssvårigheter av olika slag ska bemötas och också där ska läraren reflektera över vilka åtgärder som passar och genomföra dessa tillsammans med eleven och föräldrars samtycke. De elever som uppvisar socialt oaccepterade beteenden behöver starkare stöd av elevvårdsteamet och då behöver det samordnas.
Inte sällan har vi elever med uppenbara svårigheter i hemmet och då måste kontakt med myndigheter upprättas. Läraren skall tala med sin chef och anmäla till sociala myndigheter vid minsta misstanke. Återkoppling från myndigheter sker aldrig (om inte familjen medger detta)men däremot kallas läraren till myndigheten för att ge sitt "vittnesmål".
Sedan har vi de elever som läraren ska övertyga föräldrarna om att de behöver utredas mer ingående för grava svårigheter i skolarbetet. Det kan handla om dyskalkyli, dyslexi, Tourettes syndrom, Aspergers, ADD/AdHd vilka alla kan kräva ytterligare stöd i klassrummet och undervisningen men i vissa fall också medicinering och terapistöd. Att samtala om dessa diagnoser kan vara oerhört svårt och inte sällan är föräldrar skeptiska till en utredning av rädsla för att det ska drabba barnet negativt.
Alla dessa situationer vill jag påstå att en lärare behöver göra i alla sina klasser förutom den sedvanliga undervisningen. Barn med problem som är såpass svåra att det stör dess sociala utveckling och inlärningsförmåga finns i alla klassrum. Däremot finns det inte en lärare med kompetens och tid att se och stödja i alla klassrum. Det beror inte på att lärare är obildade (enbart), utan det är också för att vi som samhälle inte tycker att det är tillräckligt viktigt att lägga pengar på den tid det tar att hjälpa barn att nå sin egen högsta potential. Det handlar om de förlorade barnen.
De förlorade barnen känns igen på att de med åren blir mer och mer tysta och ensamma men som är i skolan och försöker hänga med. Det kan också vara de som pratar och låter mest i klassrummet; som tar över undervisningen. Barnen som är smarta men som aldrig lämnar in en enda läxa eller skolkar mer än de är i skolan. Det är de som mobbar. De som blir mobbade. De som aldrig kommer igång och läraren tjatar ihjäl sig på att de ska ta upp rätt böcker. Den där elev som aldrig räcker upp handen utan avbryter och pratar rakt ut och som alla irriterar sig på.Eller eleven med myror i brallan, som bara går omkring hela tiden som alla stör sig på...
De förlorade barnen behöver inte bli utan utbildning, men de får aldrig chansen att nå sin egen potential.
Åtgärderna som behövs i skolan är enkla:
*Färre elever i varje undervisningsgrupp. En lärare skall ha max femton ungar i sin grupp. Femton elever är mycket att ha hand om när det gäller alla dessa saker som jag menar åsidosätts i många skolor idag. Därför krävs också
*Mindre undervisningstid för lärare med elevansvar. Det skall finnas ordentligt med tid att reflektera och stödja alla elever: det gäller de som har stora utmaningar men också de som vill ha större utmaningar. Inga elever ska skiljas åt på grund av intelligensuppfattningar eller beteenden. Elever ska finnas tillsammans för att också utveckla förståelse för att vi alla är olika, med olika begåvningar och där detta inte är något som måste bedömas på någon skala eleverna emellan. Elevernas utveckling skall vara relaterat till den enskilde elevens potential och mål.
Vinsterna med att arbeta med mindre grupper där lärare får dubbelt så mycket tid till att arbeta med varje enskild elevs utveckling, både intellektuellt och socialt, är många. Dels får vi elever som dagligen blir sedda och uppmuntrade i sin person och i sina studier. Vi får lärare som i större utsträckning kan känna att de lever upp till det som läroplaner efterfrågar; att varje individ skall nå sin potential. Det ger en stolt lärarkår och det är minsann inte oviktigt i en värld där skolministern lägger allt ansvar för elevers mående på lärarna utan att ge yrkeskåren några egentliga verktyg att arbeta med. (Nej, mobiltelefonförbud och rätten att kalla in föräldrar är inte verktyg. det är spel för gallerierna)
Det här kostar pengar för kommunerna. Det kostar pengar för dig och mig. För mig är det självklart att pengarna ska tillföras; hur tycker du?
tisdag 12 april 2011
De förlorade barnen och lärares arbetsbörda
Etiketter:
add,
adhd,
aspergers,
dyskalkyli,
dyslexi,
elevvård,
lärares arbetsbörda,
lärares arbetstid,
skola,
skolhälsa,
tid för eleverna,
tourettes syndrom
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar