campingsemester

Jag ska på campingsemester igen. det är tredje året nu.

Första året åkte vi med sexåringen och tvååringen med tält från 1964. Det hade varit mörkblått och orange. Supertjusigt. Nu var det aprikos och ljusblått. Vi hade tur med vädret och de dagar som vi campade på Kyrketorp på öland var alldeles okej.

Året därpå införskaffades ett hustält i lyxklassen. Det var stort; 24 kvadrat om jag inte missminner mig. Två sovrum och ett rejält vardagsrum med plats för garderober, kök och middagsplats. Fönster runtom och rejäl höjd i taket. Återigen stod vi Kyrketorp och trivdes. det enda som var trist var vädret. å andra sidan fick vi valuta för pengarna som vi lagt på tältet. I storm och tokregn satt vi där utan att en droppe kom in. Det gjorde det i förtältet och dess husvagnar kunde vi belåtet konstatera.

I år är tältet sålt. I år har vi fått äran att låna mina föräldrars husbil, deras juvel och bebis. Det satt långt inne men när jag lovade att inte sätta mig bakom ratten på ekipaget gav min far det jakande svaret. (Ja det är sorgligt men han är av den generation män som inte riktigt erkänner kvinnor som människor. Inte av elakhet utan av ren...jaaa, jag vet inte. Han är fin och snäll min pappa men i denna fråga är vi mer än oense. Finge han svara för sig här skulle han hävda att det är jag som person som inte får köra, men jag påstår att jag vet bättre vad han menar...) Hur som haver.

Camping då. Vad kan tjusningen vara? För mig är svaret enkelt. För att jag har råd med det. Jag har inte råd att köpa eller hyra stuga på mina barndoms badplatser. Sommaruppväxten spenderades i Byxelkrok på Öland, ett stenkast från klippbad och en cykel- eller biltur från Bödabukten. Mina föräldrar byggde sin sommardröm och vi barn lekte oss fram i livet. För fem år sedan hade mamma och pappa gett upp sin sommardröm, för länge sedan köpt husbil och spenderade hellre sina pengar på charterresor eller rundturer i husbilen. Huset såldes och mina barndoms somrar var förbi. (Ja, vid 30 års ålder)

Nu skulle egna sommarresor planeras och finansieras. Som student fanns ingen finansiering alls, men nu, som höginkomsttagare( ja, jag är ironisk, vikarier i skolan tjänar cirka 115 kronor i timman innan skatt inklusive semestertillägg.)kunde vi börja fundera.

Det blev camping. Men jag ska erkänna att det är mer än det ekonomiska som spelar in. Människor är vanliga och vänliga på camping. Folk bor på samma villkor. Vi delar servicehus med varandra oavsett varifrån vi kommer eller hur mycket pengar vi har på fickan. Det är klart att det kan skilja i vad vi kör eller vad vi bor i. Men alla ska vi diska vår disk, skramla ihop mynt till duschen eller bära brassen till stranden.

Vi får alla vara människor utan alla etiketter. Det gillar jag med camping.