skolan, forskningen och framtiden

I Jan Björklunds värld skall skolans alla problem lösas med polisinsatser, förbud, restriktioner, övervakning, skam etc. etc. Allt verkar bygga på auktoritär maktutövning. Hårdare straff ska ge bättre resultat, tycker jag att man kan sammanfatta Jan Björklunds approach till skolvärlden och eleverna som lever sitt liv den.

För en del är det lätt att gilla den typen av hårda nypor. Det låter så enkelt, så lätt att uppnå med den retorik skolministern använder. Men tänk vad fel det kan bli...

Skolministern, tänker nog de flesta, borde vara väl påläst alternativt omge sig med människor djupt förankrade i forskning inom pedagogikfältet? Jag känner mig tveksam till att det är så i verkligheten.

Vi VET att hårdare straff inom kriminalvården inte ger ett minskat antal kriminella. Inte heller återfallsförbrytare blir färre av att straffen blir längre. Däremot VET vi att missbruksvård, terapi och välfungerande strukturer för att KUNNA återgå till ett liv utan kriminalitet är lyckosamt vad gäller att minska antalet återfallsförbrytare. Vi VET att färre blir kriminella om de lyckas i skolan och om de med neuropsykiatriska diagnoser tidigt blir hjälpta och sedda.

Applicerar vi samma tänk på skolan så torde straff, förflyttning av elever med problem (ja, att vara mobbare är att också HA problem)vara ytterst tveksamma metoder.

Inom pedagogiken VET vi att interaktionen mellan lärare och elev är av största vikt. Det är i mötet och samspelet vi skapar sammanhang, både i den sociala utvecklingen men också i kunskapandet. För att skapa en trygg skolmiljö där kunskapandet får en central roll behövs fler vuxna i skolmiljön.

I Nossebro har en skola vänt från att vara sämst i landet till det motsatta. Deras recept för framgång är att ALDRIG förflytta elever ur klassrummet. De med extrabehov stannar i klassrummet och får istället förstärkning I klassrummet.

Kan vi skicka Jan Björklund till den skolan för lite utbildning?