Bröst, amning och skuld

Jag är en sådan där mamma som inte lyckades amma. Vid barn nummer två hade jag taggat mig till tusen; jag skulle klara det! Alla kan! läste jag i böckerna jag lånade på bibblan. Till och med adoptivmammor kunde pumpa igång mjölken, så det är klart att också jag skulle kunna.

Jag satt, och jag överdriver inte, i åttatimmarspass med mitt älskade barn vid mitt bröst. Mannen min servade och gjorde så att jag kunde slappna av, för det hade jag läst att det säkert var tricket. Efter en vecka och trettiominuters-andningspauser för mig och min prins så gav jag upp. Han var hungrig och min mjölk kom inte igång i den utsträckning han behövde.

Sällan har något gjort så ont. Den skam och den sorg jag kände. Klumpen i magen över att inte vara tillräckligt lyckad. Jag läste ju alla råd! I Mama och Vi föräldrar stod det ju att alla kunde. Amningshjälpen likaså. Likväl kunde jag inte amma denna gång heller. På nätet läste jag andra mammors hån; "Bara bekväma idioter som låter bli att amma" "Att inte amma är ju livsfarligt för barnet; varför skiter mammor i det?" Hatet mot mig (för det var så det kändes)som misslyckad ammerska var totalt. Så också självhatet, även om jag försökte dölja det.

På BVC fick jag stöd; det var okej! Låt honom amma först i en timma och mata sedan med flaska! Han får då i sig det han behöver av antikroppar från mjölken men mättnad från ersättningen. Jag grät efter det mötet. För att hon sa att jag var okej; att jag var en mamma trots att jag inte ammade.

Så fick det bli. Jag lärde mig att det hette hobbyamning (skumt ord). Det fortsatte vi med, plutten och jag, tills han inte ville längre. I samband med att vi förstod att han var mjölkproteinallerigiker...Men det är en annan historia.

Varför skriver jag detta?
I dagens DN (20100901) läser jag nämligen att färre barn helammas i Sverige. Däremot ökar andelen barn som hobbyammas. Socialstyrelsen rekommenderar att bröstmjölk finns med i ett barns kost under hela det första året, eller längre.

Det socialstyrelsen rekommenderar tror jag ligger långt ifrån vad mammor idag väljer att göra. Till viss del tror jag att det har att göra med hetsen kring helamning och att det är den enda vägen. Jag vill redan här skriva att jag inte på NÅGOT sätt vänder mig emot amning; amning är bra och det ska man göra så länge det känns bra för mammor och barn. Det jag vill lyfta upp är att det alldeles okej att deltidsamma (bättre ord än hobbyamma tycker jag).

Skulle vi lyfta fram deltidsamning som ett okej sätt att mata sitt barn så tror jag att vi också skulle kunna få en mer avslappnad attityd kring amning överhuvudtaget. Om hetsjakten på den som inte kan heltidsamma av olika anledningar kunde klinga av så tror jag att våra barns skulle vinna mycket på det.

För amningen behöver öka i vårt land, inte minska!