(S)ofias

min mamma säger....

2011-07-24T02:42:00.001-07:00

...att vissa saker får man inte skoja om. Jag förstår henne, men skojar ändå. För det är så jag är. Jag går över gränsen, skojar om mig själv å det makabraste. När jag bar på fyrtio kilo extra skojade jag ljudligt om att handla mina tjockiskläder. Nu skojar jag om min cancer. För jag behöver det.

Att skoja om hårbortfallet, det eventuella illamåendet av mediciner, dödligheten eller vad det nu månde, är för mig en mur jag måste ha. Jag vill inte ligga blottad i sorg, smärta och rädsla; det tänker jag göra när det är dags. Det är det inte nu.

Nu är tiden för skoj, lek, skratt och njutning. Plus den när vardagliga ilskan, irritationen och tröttheten över disk, matlagning och bångstyriga familjemedlemmar. Nu är tiden för vardag.

Därför tar jag inte samtalet om rädsla och smärta. Inte ens för mammas skull. Den smärta och rädsla vänner och familj känner får de sköta själva; den är inte min att bära; jag har nog. Med det inte sagt att medkänsla och omtanke inte mottages.

Fast helst vill jag att ni skrattar högt och hjärtligt utan att lägga huvudet på sned när jag berättar att jag vid eventuellt hårbortfall vill ha ett rejält hårband med rosett eller blomma. När ni sedan ber mig att fylla på kaffekoppen bör ni dra på smilbanden då mitt egenhändigt tillverkade kort dras fram med texten Don't mess with me; I've got cancer!

Förövrigt påstås det att cancer inte är en sjukdom. Däremot är Hodgkins det. Men jag kan ha fel....

Principfasthet eller trafiksäkerhet? Vilket prioriterar Alliansen för Linköping?

2011-04-28T00:49:00.000-07:00

I dagens Östgötacorrespondent kan vi läsa hur Flygvapenmuseets chef efterfrågar en trafiksäker lösning mellan parkeringen och museet. Vägen är rak, saknar övergångsställe och trafikeras av många fordon som ofta kör fortare än den tillåtna hastigheten på 50 km/h. Museet är prisbelönt och besöks av allt fler. Ju närmare sommaren vi kommer desto fler besökare räknar man med och ännu finns ingen trafiksäker lösning i sikte. Allians för Linköping litar nämligen inte på att tjänstemännen (med utbildning och ansvar i frågan) klarar att välja lämpligast alternativ för övergång.

På Samhällsbyggnadsnämndens sammanträde i mars månad fanns ett färdigt förslag. Det ratades då förslaget inte ansågs tillräckligt säkert. Förslaget var att bygga så kallade vägkuddar vilka, tillsammans med övergångsställe, anses ha en hög trafiksäkerhet. Kostnaden är rimlig och tiden för genomförandet relativt kort, vilket hade varit bra med tanke på påsklovet och andra lovdagar som var nära förestående. Allians för Linköping tyckte att det var rimligare att återremittera ärendet till kontoret så att alla olika typer av åtgärder kunde presenteras under april månads nämnd. Kostnad för dessa och tidsram för genomförandet skulle också redovisas.

När så aprilnämnden sammanträdde igår visade det sig att tjänstemännen gjort delar av sin läxa, men hade missat att inkludera lösningar med trafiksignaler. Detta gjorde att Allians för Linköping valde att återremittera ärendet ännu en gång.

Känslan blev att det mer handlade om att läxa upp tjänstemän än att hitta en välfungerande lösning för stadens stolta museum som snabbt (om är redan försenat) kunde byggas.

Exakt samma öde drabbade Hjulbroskolans elever. Inte heller där kunde tjänstemännens ekonomiskt och säkerhetsmässigt försvarbara förslag klubbas igenom.

Av princip ska Allians för Linköping välja vilken metod som är bäst lämpad. För mig är det långt ifrån vad politiker ska hålla på med.

Falsk matematik

2011-04-13T00:55:00.000-07:00

Visst är det så att vi räknar på olika sätt. Vi räknar och påvisar statistik för att stödja vår egen politik. Inte sällan river jag mig i huvudet och undrar vilket som stämmer och hur jag kan kontrollera det hela; matten är ett svårt område för mig....

När jag nu läser på lite mer (DN) om det jobbskatteavdrag som Alliansen glatt viftar med för att, som de påstår, främja tillväxt och att fler ska komma i jobb, står jag med frågetecken igen. (Jag vet; nu nickar ni och smackar "Jaha, vad ska hon komma med för sossedravvel nu då?")

Det är inte några komplicerade siffror som Alliansen, genom Dagens Nyheter, återger. För mig bekräftar det en fördom jag har; Allianspartiernas kunskap (?) kring verklighetens folk (som Hägglund gärna vill ta i sin famn)är begränsad. Det är också en gåta varför man så klantigt redovisar felaktiga siffror? Är ni nyfikna på vad det är som jag svamlar om? Här kommer det:

Enligt Alliansen tjänar ett vårdbiträde 23200 kronor i månaden. Hmmm, kan det stämma? undrar då ett gammalt biträde...En första koll är på, den inte statistiskt tillförlitliga sidan lonestatistik.se.Där får jag veta att vårdbiträden tjänar 17500-18000 kronor i månaden. På kommunals hemsida får jag bilden av att medellönen ligger runt 19500. (Där får jag också veta att de flesta inom detta yrke inte arbetar heltid, dock är den redovisade lönen en heltidslön.) Om jag har räknat rätt så tjänar ett vårdbiträde, med den genomsnittliga arbetstiden som anges, runt 15500 i månaden. Till det hör också att det är flest kvinnor som arbetar inom denna yrkeskategori och det är kvinnor som gör den största andelen obetalt arbete på hemmaplan, men det är en annan historia. Vi tar den en annan dag.

Med dessa siffror blir det lite snett när Alliansen redovisar de summor som vårdbiträdet kommer att få behålla med ytterligare ett jobbskatteavdrag. Behållningen blir minimal. Det ger föga mer i plånboken, även om alla ören är tacksamma för oss som har en månadslön under 20000. Vårdbiträdet vet också att de skattekronor som landar i plånboken är de kronor som kunde ha gått till fler händer och promenader för de äldre de jobbar med. De vet att jobbskatteavdragen sätter spår i den verksamhet de jobbar i. Jag tror att det är många av oss låglönade som tröttnat nu.

Att i samma artikel redovisa läkarens 650 kronor känns nästan cyniskt. Särskilt när läkaren redan har en heltidslön på 60000 kronor. Vi som har en inkomst som knappt räcker till att föda mig och min familj skulle jubla för 650 kronor i LÖNEÖKNING! Hur kommer det sig att läkarens lön inte räcker till dennes livsutgifter? Eller är det för att dennes arbete är så oerhört mycket viktigare eller fortfarande har en ? Eller är det för att de valt att läsa på universitetet med de oerhört frikostiga lån och bidrag vårt samhälle erbjuder? Jag menar givetvis inte att ställa läkare mot vårdbiträden, men den ekonomiska politiken Alliansen för, leder oss åt det hållet.

Lättare att återvinna i Linköping?

2011-04-12T04:58:00.000-07:00

Nyligen lämnade socialdemokraterna i Linköping in en motion som behandlar frågan kring utökade öppettider på återvinningscentralerna i kommunen. Den behandlar också frågan kring hur den som inte har bil kan nyttja centralerna.

Jag är glad att en motion skrivits. Idag har centralerna öppet några söndagar per år för att möta trycket då många städar i trädgårdarna. I veckorna har centralerna öppet till åtta på kvällen en dag i veckan. Samma dag ska tilläggas. En början kan vara att låta de tre centralerna alternera kvällsöppet så att det finns möjlighet att återvinna tre kvällar i veckan i kommunen. Samma sak kan jag tänka mig är en klok sak att börja med då det gäller söndagsöppet; låt stationerna ha ett rullande schema med söndagsöppet. Då kan behovet av söndagsöppna centraler utvärderas och utökas om det är rimligt.

För den icke bilburne medborgaren har en variant av mobil återvinning testats med gott resultat. Det kanske kan vara något att testa också här?

För övrig vill jag tillägga att det är märkligt att Corren24 väljer att låta en tjänsteman kommentera en politisk motion och inte ansvariga politiker på området?

De förlorade barnen och lärares arbetsbörda

2011-04-12T00:50:00.000-07:00

Jag har själv arbetat som lärare och erfarit hur den världen kan se ut på många håll. Lärare har idag ett oerhört stort ansvar för elevernas emotionella utveckling förutom att de också ska leda kunskapandet i skolan. Allt detta ska reflekteras och utvärderas och i många fall rapporteras på olika sätt och till olika inblandade.

Det handlar till exempel om vanliga tester och prov som ska dokumenteras och rapporteras till föräldrar och ibland också arkiveras. Det är vardag för lärare. Därtill har vi de barn som uppvisar kunskapssvårigheter och där olika pedagogiska grepp ska reflekteras och utvärderas huruvida de är tillämpbara för eleven. Innan det kan ske ska föräldrar och ibland specialpedagoger och rektor informeras och tillfrågas.

De elever som uppvisar koncentrationssvårigheter av olika slag ska bemötas och också där ska läraren reflektera över vilka åtgärder som passar och genomföra dessa tillsammans med eleven och föräldrars samtycke. De elever som uppvisar socialt oaccepterade beteenden behöver starkare stöd av elevvårdsteamet och då behöver det samordnas.

Inte sällan har vi elever med uppenbara svårigheter i hemmet och då måste kontakt med myndigheter upprättas. Läraren skall tala med sin chef och anmäla till sociala myndigheter vid minsta misstanke. Återkoppling från myndigheter sker aldrig (om inte familjen medger detta)men däremot kallas läraren till myndigheten för att ge sitt "vittnesmål".

Sedan har vi de elever som läraren ska övertyga föräldrarna om att de behöver utredas mer ingående för grava svårigheter i skolarbetet. Det kan handla om dyskalkyli, dyslexi, Tourettes syndrom, Aspergers, ADD/AdHd vilka alla kan kräva ytterligare stöd i klassrummet och undervisningen men i vissa fall också medicinering och terapistöd. Att samtala om dessa diagnoser kan vara oerhört svårt och inte sällan är föräldrar skeptiska till en utredning av rädsla för att det ska drabba barnet negativt.

Alla dessa situationer vill jag påstå att en lärare behöver göra i alla sina klasser förutom den sedvanliga undervisningen. Barn med problem som är såpass svåra att det stör dess sociala utveckling och inlärningsförmåga finns i alla klassrum. Däremot finns det inte en lärare med kompetens och tid att se och stödja i alla klassrum. Det beror inte på att lärare är obildade (enbart), utan det är också för att vi som samhälle inte tycker att det är tillräckligt viktigt att lägga pengar på den tid det tar att hjälpa barn att nå sin egen högsta potential. Det handlar om de förlorade barnen.

De förlorade barnen känns igen på att de med åren blir mer och mer tysta och ensamma men som är i skolan och försöker hänga med. Det kan också vara de som pratar och låter mest i klassrummet; som tar över undervisningen. Barnen som är smarta men som aldrig lämnar in en enda läxa eller skolkar mer än de är i skolan. Det är de som mobbar. De som blir mobbade. De som aldrig kommer igång och läraren tjatar ihjäl sig på att de ska ta upp rätt böcker. Den där elev som aldrig räcker upp handen utan avbryter och pratar rakt ut och som alla irriterar sig på.Eller eleven med myror i brallan, som bara går omkring hela tiden som alla stör sig på...

De förlorade barnen behöver inte bli utan utbildning, men de får aldrig chansen att nå sin egen potential.

Åtgärderna som behövs i skolan är enkla:

*Färre elever i varje undervisningsgrupp. En lärare skall ha max femton ungar i sin grupp. Femton elever är mycket att ha hand om när det gäller alla dessa saker som jag menar åsidosätts i många skolor idag. Därför krävs också

*Mindre undervisningstid för lärare med elevansvar. Det skall finnas ordentligt med tid att reflektera och stödja alla elever: det gäller de som har stora utmaningar men också de som vill ha större utmaningar. Inga elever ska skiljas åt på grund av intelligensuppfattningar eller beteenden. Elever ska finnas tillsammans för att också utveckla förståelse för att vi alla är olika, med olika begåvningar och där detta inte är något som måste bedömas på någon skala eleverna emellan. Elevernas utveckling skall vara relaterat till den enskilde elevens potential och mål.

Vinsterna med att arbeta med mindre grupper där lärare får dubbelt så mycket tid till att arbeta med varje enskild elevs utveckling, både intellektuellt och socialt, är många. Dels får vi elever som dagligen blir sedda och uppmuntrade i sin person och i sina studier. Vi får lärare som i större utsträckning kan känna att de lever upp till det som läroplaner efterfrågar; att varje individ skall nå sin potential. Det ger en stolt lärarkår och det är minsann inte oviktigt i en värld där skolministern lägger allt ansvar för elevers mående på lärarna utan att ge yrkeskåren några egentliga verktyg att arbeta med. (Nej, mobiltelefonförbud och rätten att kalla in föräldrar är inte verktyg. det är spel för gallerierna)

Det här kostar pengar för kommunerna. Det kostar pengar för dig och mig. För mig är det självklart att pengarna ska tillföras; hur tycker du?

Så var det dags igen då!

2011-04-11T02:44:00.001-07:00

Efter en längre tids bortavaro så känner jag lusten till det skrivna ordet i bloggform igen.

Idag lyssnar jag till P1 och ett reportage om förskolan. Det är intressant och speglar många av de frågor jag ofta ställer mig kring förskola och skola: handlar det om omsorg eller förvaring? Det när en laddad fråga och inte helt sällan kan den viftas bort med ideologiska argument; den som ifrågasätter förskoleverksamhet är kristdemokrat och vill ha vårdnadsbidrag. PUNKT. Det vill inte jag. Men jag vill ifrågasätta förskolans verksamhet såsom den ser ut på de flesta håll idag. Det är flera saker jag ställer mig frågande till. En del tangerar föräldraförsäkringen och det tror jag att det måste få göra.

*Stora grupper. Här finner vi forskning som visar att de små barnen inte mår särskilt bra i stora grupper. Ljudnivån blir hög och stressen visar sig i många olika former; inte sällan i fysiska åkommor såsom diarre och trötthet.

*Låg personaltäthet. Barnen behöver en vuxen som de kan ha ögonkontakt med. Som kan lägga en hand på ens axel. Som har tid att sitta med ett barn i knäet, inte bara när det är gråt och ledsamhet, utan för att barnets känsla av trygghet byggs på detta vis. Utan den anknytningen får vi barn som blir utåtagerande (högljudd, bits, slåss etc) eller inåtagerande (tysta, "snälla", "avstängda").

*Utbildad personal. Det är av största vikt att personalen kan ha ett "ovanifrånperspektiv" där de kan se beteendemönster som inte är hälsosamma och där de i sin profession kan leda barnen till andra lösningar genom lek, sång och sagor.

*Kontinuitet. Det behöver vara välkända vuxna som ger omsorg på förskolan. Förskolepersonal är en av de grupper i landet som har högst sjuktal. Har man då en verksamhet som knappt går ihop personalmässigt en vardag, så är det oerhört svårt att hålla en kontinuitet vid akuta behov.

Slår vi ihop alla dessa punkter och tar minsta möjliga ansvar för barnens välmående så har vi en förskola som idag inte är ovanlig i vårt land. Det är inte för att beslutsfattare är elaka och onda. Det beror på okunskap, kortsiktiga ekonomiska mål men också att efterfrågan på förskolan ökat dramatiskt de senaste tio åren. Vi måste möta upp detta.

Jag vill se en förskola där det finns femton till sjutton barn på en avdelning och där personalen, tre i styrka över HELA dagen, har hand om fem, sex barn var. Det ska finnas plats och tid för personalens planering och utvärdering. Då behövs det fler personal på förskolorna. Kanske blir det fler personal emellanåt, men inte sällan har vi stora enheter där flera förskolor samarbetar. Kanske kan man då tänka sig att man vikarierar för varandra mellan avdelningarna? Då är det återkommmande ansikten för de barn som har vikarie och vi får en större kontinuitet.

Kostnader då, tänker du. Jag har knappast tänkt igenom allt. Det finns folk som är tokduktiga på sådant. Men i min värld finns det, till att börja med, en orimlighet i att barn som får småsyskon har tillgång till förskolan femton timmar i veckan. Hellre då att föräldrar och barn tillsammans kan komma och hälsa på för lite utelek på förskolan? Eller kanske ännu hellre; kräva förstärkta öppna förskolor. I Linköping har vi flera öppna förskolor som är välbesökta. Min erfarenhet finns i Ljungsbro och där har vi en fenomenal verksamhet! (Ska också här tillägg att jag nyttjade några timmars lek för min äldsta då han blev storebror. Det hade jag velat också såhär i efterhand och jag tycker att det finns en rimlighet att familjer med särskilda behov kan ansöka om avlastning)tar vi bort femtontimmarserbjudandet för storasyskon ger vi samtidigt "heltidsbarnen" tillgång till en tryggare vardag på förskolan. Villkoret är givetvis att personal inte ska minska eller barngrupperna öka. Låt storasyskonets plats vara vakant; fyll inte platsen. Tillåt lite "överflöd" av personal under storasyskonets "semester".

Andra saker som jag tycker är viktiga när vi talar om förskoleverksamheten och hur den kan vara en trygg verksamhet för våra barn att vistas i, är hur länge barn ska vistas i förskolan på en dag utan att det ger negativa konsekvenser. Någon föreslår att en halv dag kan vara okej om rätt förutsättningar finns(se ovan). Okej. Då måste vi tänka till lite mer. Kan vi uppnå det? Är det önskvärt? Idag kan småbarnsföräldrar i och för sig gå ner i arbetstid med 25% fram till att skolan börjar. Vi kan under den tiden också ta ut timmar av föräldraledigheten för att minska barnens dag på förskolan. Här protesterar många; VEM har råd? VEM har ett så stort antal föräldradagar kvar?

Ja, visst finns det föräldrar som tydligt planerar för större närvaro under barnens första fem-sju år. De sparar innan, lever snålt, tar lite extrajobb under föräldraledigheten, bor litet osv. Många andra har aldrig reflekterat över att det finns val att göra och är bekväma och trygga med det. Andra ingår i mittemellangruppen där man är medveten om att det kan vara bra med mer hemmavaro för barnen men där konsumtionsmönster redan satt krokben för att lyckas fullt ut med att vara hemma mer. För att göra det mer komplicerat så ska vi också beakta ensamföräldrar eller föräldrar som lever utanför försäkringssystemet; där är systemet helt låst och man får vara tacksam för de dagar som man kan få med en lägsta ersättning.

Är lösningen (om vi nu söker en sådan) att höja den kommunala skatten, avgiften till förskolan, fler föräldradagar i försäkringssystemet som är villkorat till barnets ålder (dvs att ett antal dagar är vikta för det tredje levnadsåret, fjärde levnadsåret osv, med en nedsättning av arbetet på 25% exempelvis. Någon föreslår en slags föräldrapension som ges fram till skolstarten, någon annan propsar på att motsvarande kostnaden för en förskoleplats ska betalas ut till familjerna som väljer att vara hemma. Det finns en skog av tankar om lösningar och det jag är alldeles säker på är att alla syftar till att barnen ska ha en trygg start i livet.

För mig är det viktigt att förskolan är en del av mina barns liv och att det är en trygg och omvårdnande miljö med erfaren och utbildad personal. Det är viktigt att alla barn också får tillgång till sina föräldrar oavsett kön, inkomst eller utbildningsnivå. För att uppnå det behöver vi våga prata om barnens omvårdnad och hur vi vill finansiera en så jämlik sådan för alla barn.

om att vilja - vad VILL du?

2010-11-12T10:19:00.000-08:00

Politik är att vilja...

Men vad vill vi då? Jag vet vad jag vill. Jag vill att fler människor än idag lever friska och lyckliga liv. För att nå dit krävs reformer som erbjuder bättre villkor för att leva.

För småbarnsfamiljen kan det handla om att kunna vara hemma till barnen fyller tre. För den vårdanställda, med ett fysiskt arbete, kan det handla om att få någon timmas arbetsförkortning så att kroppen orkar med alla lyft tills man fyller 65. För den arbetslöse handlar det kanske om att ha någon form av verksamhet att vända sig till för att göra dagarna mer meningsfulla.

Vilka är dina visioner för ett lyckligare och friskare liv?

Möte med få svar men desto fler frågor.

2010-10-14T11:37:00.000-07:00

Igår var jag på samrådsmöte. Det är ett samråd för föräldrar och personal inom förskolan. Det leds av rektorerna och handlar mycket om information men också tillfälle för föräldrar att ställa frågor kring verksamhetens intentioner, uppbyggnad, ekonomi osv.

Igår fick jag lära mig att kommunen får dras med dåliga vikarier inom förskolan för att det är så lätt att bli in-LASad. Jag fick också lära mig att rektorerna inte har någon makt; allt ligger på högre tjänstemän eller är politiska frågor. På mötet klargjordes det också att rektorer inte får ta ställning till den verksamhet de bedriver. (Jag kan inte tolka det på annat sätt, då rektorerna hävdade att föräldragruppen och personalen kunde kontakta politiker och högre tjänstemän med klagomål. Däremot var det tjänstefel om de gjorde detsamma. (Skillnaden mellan att påtala brister tillsammans med föräldrar och personal och att föra fram åsikter förstod jag inte heller. Men så är jag kanske inte den skarpaste kniven i lådan?)

Däremot fick jag inte veta var gränsen mellan förvaring och pedagogisk verksamhet går. Inte heller fick jag veta hur det kommer sig att det finns förskolor i kommunen som serverar både frukost och mellanmål, men att vi inte har den möjligheten i vårt område. Inte heller klargjordes det varför en halv tjänst blev uppsagd på en avdelning, trots att behovet av vikarie på samma dagis är ständigt stort på grund av sjukdom, VAB, planering och fortbildning.

På nästa möte tänkte jag klargöra reglerna om LAS, bara för att visa på hur enkelt det är att bli inLASad. Jag ska nog också dra till med att ifrågasätta dessa rektorers attityder till de vikarier som då uppfattas som dåliga; varför anlitas dessa från första början om dessa inte är bra (vad det nu innebär egentligen)men också; vad görs för att vikarier ska bli bättre på det de gör?

Jag tänker nog också ta reda på antalet vikariebehovstimmar för den förskolan som blev av med en halv tjänst. Den enheten har fyra avdelningar med omkring 12 anställda och jag misstänker att någon av dessa avdelningar behöver vikarie nästintill varje dag. Vilka vinster hade det inte varit för den enheten att ha haft kvar en känd person som också, till på köpet, tillhörde det underrepresenterade könet inom barnomsorg.

Vidare ska jag nog drista mig till att läsa igenom rektorers befogenheter och skyldigheter. Bland annat ska man sträva efter minskade barngrupper och leda det pedagogiska arbetet. Jag har inte hittat någonstans där det står att rektors uppgift är att till varje pris förvara barn så att föräldrar kan arbeta. Att ge en trygg miljö där barnets lek bli vägen till lärande under pedagogers överinseende vet jag är förskolans roll. Då torde personalbrist och brist på pedagogisk kontinuitet på grund av det förra vara anledning till att larma om brister för den som leder arbetet.

Kanske kan du hjälpa mig? Hur ska vi tänka här egentligen?

Ett fruktsamt syskonskap eller grälsjukt giftermål?

2010-10-12T00:56:00.000-07:00

Den Östgötska Handelskammaren vill se en sammanslagning av Linköpings och Norrköpings kommun. Frågan är huruvida en sammanslagning av kommunerna ger mer än det tar?

Idag finns ett långsiktigt samarbete på kommunal nivå mellan de båda städerna. Det är ett pågående om än långsamt arbete som pågår. Det måste få ta tid.

Näringsidkare, stora som små, och medborgare i allmänhet måste känna sig delaktiga i detta. Det måste finnas en vilja också bland företag och folk för att ett så stort steg som en sammanslagning ens ska kunna diskuteras. Sådant tar tid.

Frågan är också huruvida det ÄR just en sammanslagning av kommunerna som boostar ekonomin mest? Eller är det fortsatt intensifierat regionalt samarbete där infrastruktur och kollektiva lösningar skall stå i fokus? Något som i förlängningen skapar en starkare Östgötsk företagsamhet men också en högre förståelse kommunmedborgare emellan?

Jag förordar ett syskonskap mellan kommunerna snarare än ett giftermål.

Mats Johansson (s) bloggar om samma ämne

skolan, forskningen och framtiden

2010-10-10T22:57:00.000-07:00

I Jan Björklunds värld skall skolans alla problem lösas med polisinsatser, förbud, restriktioner, övervakning, skam etc. etc. Allt verkar bygga på auktoritär maktutövning. Hårdare straff ska ge bättre resultat, tycker jag att man kan sammanfatta Jan Björklunds approach till skolvärlden och eleverna som lever sitt liv den.

För en del är det lätt att gilla den typen av hårda nypor. Det låter så enkelt, så lätt att uppnå med den retorik skolministern använder. Men tänk vad fel det kan bli...

Skolministern, tänker nog de flesta, borde vara väl påläst alternativt omge sig med människor djupt förankrade i forskning inom pedagogikfältet? Jag känner mig tveksam till att det är så i verkligheten.

Vi VET att hårdare straff inom kriminalvården inte ger ett minskat antal kriminella. Inte heller återfallsförbrytare blir färre av att straffen blir längre. Däremot VET vi att missbruksvård, terapi och välfungerande strukturer för att KUNNA återgå till ett liv utan kriminalitet är lyckosamt vad gäller att minska antalet återfallsförbrytare. Vi VET att färre blir kriminella om de lyckas i skolan och om de med neuropsykiatriska diagnoser tidigt blir hjälpta och sedda.

Applicerar vi samma tänk på skolan så torde straff, förflyttning av elever med problem (ja, att vara mobbare är att också HA problem)vara ytterst tveksamma metoder.

Inom pedagogiken VET vi att interaktionen mellan lärare och elev är av största vikt. Det är i mötet och samspelet vi skapar sammanhang, både i den sociala utvecklingen men också i kunskapandet. För att skapa en trygg skolmiljö där kunskapandet får en central roll behövs fler vuxna i skolmiljön.

I Nossebro har en skola vänt från att vara sämst i landet till det motsatta. Deras recept för framgång är att ALDRIG förflytta elever ur klassrummet. De med extrabehov stannar i klassrummet och får istället förstärkning I klassrummet.

Kan vi skicka Jan Björklund till den skolan för lite utbildning?

Nu ändrar vi politik!

2010-10-09T00:13:00.000-07:00

Ja, så resonerar en del. Att den socialdemokratiska politiken behöver ändra innehåll. Några säger "Sväng höger!" andra "Sväng för tusan åt vänster!"

Jag säger "Kommunicera ideologi bättre." Den socialdemokratiska politiken är bra. Den är ett alternativ till alliansens politik. Jag vill hävda att den till och med är tydlig. Det som inte är tydligt är vår kommunikation kring den.

Socialdemokratisk politik handlar om solidaritet och generell välfärd. Inte för att det är fint att hjälpas åt eller för att socialister på något sätt är bättre människor som gillar att dela med sig mer än andra (det råkar bara falla sig så ändå:-)) Nej, det är kunskapen om att ett samhälle där alla upplever sig delaktiga också är ett friskare samhälle. För att uppleva sig, och verkligen vara delaktiga, krävs en utjämnande politik.

Utjämnandet handlar delvis om att den som har stora tillgångar eller tjänar mycket får dela med sig en aningen mer av sitt överflöd. Inte för att det är fult att äga eller för att ingen ska få tjäna pengar, utan för att det gagnar hela vårt samhälle om alla mår bra och har en okej levnadsstandard.

Om vi liknar Sverige vid ett företag så vill jag påstå att de företag som lyckas bäst långsiktigt är de som har medarbetare som trivs och mår bra. Har ett företag schyssta arbetsvillkor, okej löner, bra förmåner men också utjämnade maktstrukturer så går också företaget bättre. Medarbetarna blir mer lojala och mår man bra på sitt arbete så håller man sig också friskare. Om de som står på golvet upplever att de kan komma med förslag och påverka sin arbetssituation så bidrar också det till företagets tillväxt genom förstärkt lojalitet.

Ett mossigt företag med patriarkala och hierarkiska maktstrukturer, med vattentäta skott mellan chefer och avdelningar och osäkra anställningsvillkor är förlegat. Det tillhör en annan tid som ingen av oss vill tillbaka till! Det moderna, framåtblickande företaget med visioner och platta maktstrukturer lockar och bygger stark lojalitet.

Så vill jag som socialdemokrat se Sverige. Ett Sverige där alla medarbetares förmågor tas tillvara och värdesätts. Där vi månar om alla människors rätt till schyssta villkor såsom arbete, boende och hälsa. Ett modernt företag som tar till sig förändringar, ny teknik och forskning och implementerar dem i sin verksamhet utan att tulla på kvalitén.

Så nej, vi bör inte förändra vår politik. Bara se till att berätta varför vår politik är den moderna, framåtblickande och lyckosamma för ett Sverige i vår tid.

Expertis eller livserfarenhet?

2010-10-07T22:54:00.000-07:00

Politik, ett slags ovanifråndirektiv som ska läggas på oss. Så verkar de flesta resonera kring politik. Någon eller några experter ska veta hur allt ska lösas. Vi på botten ska tålmodigt invänta expertutlåtanden ovanifrån och så; Halleluja nu har politik bedrivits och vi är alla frälsta ifrån ondo? I THINK NOT.

Otaliga är de samtal jag har som hamnar i den politiska sfären. Jag hamnar där för att jag älskar att fundera kring politik men också för att människor runt omkring mig ser mig som en slags företrädare för politik och därmed ska ställa mig till svars. Inte sällan ska jag ha avge glasklara svar och gärna ha en retorik med schvung. Som om jag vore en slags politisk robot. Som om jag vore skolad i en särskild värld där politisk agenda och retorik stod på schemat dagarna i ända. Nu ska jag göra er besvikna.

Jag är alldeles som du är själv; en människa som lever ett alldeles vanligt liv. Sjukdomar, dysfunktionalitet och funktionshinder drabbar också min vardag, precis som den drabbar din. VAB, SGI, LAS är alla förkortningar som är solklara delar av mitt livspussel och inte politiska slagord vid en rödvinsmiddag.

Vad är det jag försöker säga (som så ofta annars)?

Jo, jag försöker säga att politiken behöver DIG. Du människa av kött och blod. Du människa som lever ett alldeles vanligt liv utan politiska spel och retorik. Du som lägger till och drar ifrån. Som sitter och undrar hur de där politikerna tänker. Du som sitter med massor ideér och är förbannad för att politikerna inte fattar hur de ska göra egentligen. Det är DIG politiken behöver. Sitt inte hemma och bli förbannad. Sitt inte hemma och vänta på att någon som vet bättre ska komma med lösningarna. Kom med lösningarna själv!

Inte sällan talas det om politikerförakt. Om att det bara är politikerproffs som har uppdrag och som får vara med och bestämma riktning i partier och att de därmed skulle stå längre ifrån livets nödvändigheter. Det tror jag är en överdrift. Erfarenhet inom politik är något bra.

Däremot är det viktigt att det politiska samtalet bedrivs av oss alla, för det är våra livserfarenheter, inte retoriken, som skapar riktning i politiken. Det samtalet skall inte bedrivas genom media utan behövs direkt i partierna.

Ta steget; bli medlem. Mitt val är (S). Vilket blir ditt?

Jämställdheten och föräldraförsäkringen

2010-09-25T09:22:00.001-07:00

Jag är för en jämt fördelad föräldraförsäkring. Samtidigt förhåller jag mig ödmjuk inför faktum att många familjer lever jämställt utan att vi ser det i statistiken kring föräldraförsäkringen. Det kan handla om att föräldrarna har flexibla arbetstider vilket gör att båda föräldrar tar hand om barnen i jämställd mening. Men i de flesta familjer, och för de flesta barn framför allt, är det ett problem att pappor inte väljer att vara med sina barn under uppväxten.

Jag lyssnar också till de föräldrar och forskare som är oroliga för de små barnens psykologiska utveckling i en förskola som inte alltid är uppbyggd efter det lilla barnets behov. Många är det som pratar om barnets behov av trygga vuxna som finns i barnets närhet med stor kontinuitet. Då krävs en förskola med hög pedagogtäthet. Arbetsplatsen måste presentera en högt medbestämmande så att personal stannar länge. Det måste finnas stor tid för interagering med föräldrar för att ha en bra konstinuitet men främst en stor trygghet kring barnet och dess föräldrar.

Det finns studier som påvisar att barn i förskolan mår bra av förskolan,men också studier som visar på att barn har förhöjda värden av cortisol. det senare har viss koppling till förhöjd risk för diabetes. Detta behövs definitivt utredas mer. Forskning tar tid och därför bör medel tillskjutas kommunerna så att de minsta barnen får en långt högre personaltäthet än den som i många fall är idag.

För att återgå till föräldraförsäkringen så anser jag att det finns en poäng med att se över möjligheterna att utöka föräldraförsäkringen med en månad som då tillskrivs pappan. Den åsikten ersätts inte av att jag vill se en helt delad föräldraförsäkring småningom.

Allra helst utan behöva lagstifta om det.

välfärdens kärna

2010-09-25T02:29:00.000-07:00

Jag funderar på välfärdens kärna. I den orangea konstellationens retorik låter det så betryggande att de ska värna välfärdens kärna. Mina funderingar är vad som inte ingår i denna kärna? Vad är det Allianspartierna menar är välfärdens excesser eller onödiga inslag om du så vill? Jag tänkte spåna lite kring det så kan väl DU som har mer kunskap fylla i, dementera och hjälpa till att definiera?

Kan det vara en excess i välfärden att de sjukaste, som aldrig kommer att bli lönsamma för samhället igen, får ha den sista tiden i fred. Utan ständig kontakt med försäkringskassa, socialkontor och läkare som ska definiera arbetsförmåga.

Ska vi kanske se det som att skolmaten är en onödig utgift, något som föräldrarna faktiskt kan stå för? I skolan finns ju så mycket som kanske är onödiga utgifter i välfärden; böcker, pennor, leksaker, pussel, papper, frukt osv. Eller är det kanske onödigt med en skolsköterska på plats?

I välfärdens kärna ingår kanske inte utredning och medicinering för de med neuropsykiatriska diagnoser? Jag tänker på att Jan Björklund inte sällan pratar om ungar som spelar Allan, har brist på respekt osv. Det ingår kanske i välfärdens kärna att också låta dessa barn lyckas i skolan? (Neuropsykiatriska diagnoser kan vara AdHd Add, Asperger, Damp etc.)

Jag menar inte med mina frågor att vara jobbig och näsvis. Jag tycker bara att det är viktigt att vi definierar vad som ÄR kärnan i välfärden och vad som enligt Allianspartierna är excesser och onödiga utgifter?

Tacksam för många svar

Nä ja ä intä bitter...

2010-09-19T15:56:00.000-07:00

.. men bedrövad.
Bedrövad över SD:s mandat i riksdag, landsting och kommun.

I övrigt hävdar jag bestämt att alliansen vunnit på retorik och inte politik.

Vi socialdemokrater har en tung period framför oss, men viktig. Det är nu vårt stöd för undersköterskor, truckförare, kassörer, säljare, lagerarbetare, förskolepersonal, vårdbiträden och städare ska synas, höras och kännas. Det är nu de sjuka måste lyftas. De utförsäkrade. De fattiga barnen. Alla behöver de VÅR röst och vårt stöd.

Det är inte över.

Det är nu det börjar.

Upp till kamp!

Ett samtal...

2010-09-17T01:49:00.001-07:00

Häromkvällen knackade jag dörr. Bakom nästa alla dörrar fanns det socialdemokrater som hade förtidsröstat. Gamla damer som lyste upp när de fick en knapp med rosen tryckt i handen. "Ååå, DEN ska jag sätta på mig när jag går till ICA imorgon!"

Bakom en dörr fann jag och min dörrknackarkompis Hasse ett äldre par. De satt vi middagsbordet och vi bad om ursäkt om vi störde. Men inte gjorde vi det! istället blev vi inbjudna i hallen för ett samtal. De hade nämligen suttit och pratat politik vid middagen och kunde inte bestämma sig.

-Ni förstår, frun min har ju varit aktiv i Centern så då har ju rösten hamnat där. Men nu... sa mannen och skakade på huvudet.

Vi pratade om ett centerparti som inte känns igen. De saknade landsbygdsfrågorna, miljön och inte minst sveket i kärnkraftsfrågan sved. De kände att politiken de trott på nu fanns hos oss socialdemokrater.

-Ja, sa gubben, ni har ju en bra politik, men kan verkligen Sahlin vara statsminister?

Vi svarade att det är ju faktiskt politiken vi röstar fram; personen spelar mindre roll. Vi sa också att det kanske mer är så att vi förväntar oss att statsministern ska vara man, pompös och gärna lite skallig. Att det kanske är därför som en del har svårt att se Mona som statsminister?

Jo, så kunde det ju vara, höll de båda åttioåringarna med om. Och Hasse, min parhäst, inflikade att Norge faktiskt haft en kvinnlig statsminister som inte gick av för hackor; Gro Harlem Brundtland. Då lyste de båda upp.

När vi gick skakade vi hand och ytterligare två röster på socialdemokraterna var i hamn.

Förändringarnas vind drar fram i landet; nu tar vi hem det här!

Jamen han sa så... och förut var det faktiskt si....

2010-09-10T01:48:00.000-07:00

Nej. Allt var inte bättre förr. Inte för tio år sedan inte för tre år sedan.

Allt som socialdemokraterna har gjort genom tiderna har inte slagit ut väl. Alla reformer blir inte som man har tänkt sig.

Men det som DU kan lita på är att intentionerna alltid är att allas välfärd ska förbättras. Du kan lita på att vi är beredda att leta nya möjligheter och lösningar för att göra just det. Går vi bet så satsar vi igen. Vi duckar inte för utmaningen när det gäller jämställdhet, skola, vård eller miljö.

Blicka framåt; vad är det för samhälle du vill ha? Är det ett Sverige där jämställdheten minskar och därmed folkhälsan likaså? är det ett Sverige där miljön får stå på undantag för att politikerna inte vågar ta nya vägar? Är det ett samhälle där landsbygden fortsätter att krympa och att ingen ens försöker att dämpa den utvecklingen?

Sverige förtjänar att framåtblickande styre. En politik som präglas av framåtanda och förhoppningar. Sverige förtjänar att bli det bästa välfärdslandet i världen och det kan vi lyckas med.

Rösta för Sverige Rösta Rött

Mona tal resulterar i samtal

2010-09-08T06:37:00.000-07:00

Idag talade Mona Sahlin på Stora Torget i centrala Linköping. När hon kliver upp på den lilla scenen känner jag vinddraget från inandningen folk runt omkring mig tar, också jag. Det är tanter i röda Mona Sahlin tröjor, gubbar med röda rosor på jackkragen, skolungdomar, medelålders, blåögda, brunögda och grönögda, kvinnor, män, flickor, pojkar, nyfikna, redan frälsta.... Det är ett hav av människor och alla vill de höra och se Mona Sahlin.

Mona håller ett engagerat tal. Om klyftor. Om siffror. Men allra mest om ideologi. Att det är ett ödesval denna gång. Vill vi se en nedmonterad välfärd eller en väluppbyggd? Vill vi se fler händer i vården? Ska våra ungar ha fler vuxna omkring sig i förskola och skola? Ska vi satsa framåt? Mona talar med hjärtat och hon talar engagerat och kompetent. Jag är glad över att ha haft förmånen att lyssna till henne i denna valrörelse.

Efteråt kommer det fram en man. Han är närmare sextio år. Han ställer en fråga men det låter mer som att han påstår att socialdemokraternas parti är toppstyrt. Han upplever att socialdemokraternas kampanj bara hänger på Mona Sahlin; var är alla de andra sossarna. Jag protesterar och säger att Mona Sahlins ledarstil är det omvända. Hon lyfter in andras kompetens, partiets bredd är vår styrka; också gräsrötternas röster hörs. Mannen fortsätter, frågar om hur organisationen fungerar; misstror att den lilla människans röst verkligen kan bli hörd ända till Stockholm. Jag förklarar det som en företagsstämma där varje medlem har en aktiepost. På stämman får alla göra sin röst hörd, så också i vårt parti.

Vi står länge där på torget och pratar. Vi samtalar kring hans arbetsverksamma år då han pressades till att arbeta långt över heltid under många,många år och han efterfrågar en STARKARE lagstiftning kring arbetet. Människor ska inte arbeta och stressa så till den grad att de insjuknar i utbrändhet.

Han oroar sig kring ungdomar som klottrar och lyssnar då jag påtalar att dessa ungar behöver en vettig fritid. Han lyssnar då jag pratar om vikten av att sluta upp kring barn och ungdomar långt innan "ligistfasoner" utvecklas. Vi behöver värna de minsta för att också få friska och starka vuxna. Han nickar och lyssnar. Jag tror han håller med.

Vi samtalar så länge att Mona kommer ut från sitt möte med Linköpings-sossarna. Hon kliver in i sin väntande bil tillsammans med partikamrater och säpoagenter.

Det är min statsministerkandidat som åker iväg - hon ser stark ut.

Om att vilja dö

2010-09-06T21:30:00.000-07:00

Att inte vilja leva längre är den värsta känslan som finns, och jag önskar ingen att uppleva det.

Självmorden bland unga ökar i samhället (DN 20100907)medan vuxnas självmord minskar. Hur kan det vara så?

I min åsikt är det resurser i skolorna som fattas. Det finns inte vuxna som kan bara finnas till hands, det finns inte tid för lärare att stanna till att prata, kuratorn kommer bara en gång i veckan. I korridorer och kapphallar lyser de vuxna med sin frånvaro. Här behövs resurser! Någon som kan ställa frågor, peppa, SE dig, bara vara där när det behövs...

Att vilja dö är en fruktansvärd sorg att bära. Att vara barn och känna det är oförklarligt svårt. Barnet ställer inte alltid frågorna eller söker hjälpen. Barnet behöver BLI sedd, få frågor...

Rösta för fler händer i skolan så att vi tillsammans kan förebygga självmord. Det är din förbannade plikt att vara en del av lösningen för våra barns skull.

Alliansens jobbpolitik är bluff och båg.

2010-09-05T00:18:00.000-07:00

Den orangestinna Alliansens svar på det mesta är att; "Människor ska komma i arbete bla bla bla bla... Det är viktigt att människor arbetar."

Det är svårt att inte hålla med om det. Det gör självfallet jag med. Problemet är att alliansen har svårt att leverera svar på HUR jobb skapas.

En del av deras politik är att a-kassan ska vara så låg att den som är arbetslös genast börjar arbeta. Notera att det i detta ligger ett påstående att den arbetslöse är arbetslös av vilja och att denne inte skulle söka arbete utan att den privata ekonomin blev beroende av socialbidrag, numer kallat försörjningsstöd. Det går att likna modellen vid en slags barnuppfostran: Gör du inte som jag säger så får du dig en hurring, fortsätter du får du två och efter det kastar jag ut dig på gatan.

Så uppfostrar vi inte barn för vi vet att det leder till skador på barnets tillit och trygghet vilket sedan kan leda till stora konsekvenser i barnets vuxna liv.

Men så gör vi med vuxna människor som betalat sin a-kasseförsäkring för att, vid arbetslöshet, kunna tryggt söka sig vidare. Ha tid på sig att hitta en ny utbildning eller kanske byta arbetsort. Det tar tid för en hel familj att kunna flytta och därför behöves tid till omställning. Att byta arbetsort och bostadsort är ett stort steg för de flesta och har du familj behövs trygghet för att du ska våga ta det steget.

Ja ja, tänker du. Trygghet mig hit och trygghet mig dit. Folk ska jobba. punkt. Jag håller med. Hade alliansens politik kring arbetslöshet haft stöd i forskning så hade jag hejat på!Men det har den inte.

OECDs John P Martin menar att den typ av politik Alliansen för istället skapar större arbetslöshet. Detta stödjer också forskaren Madelene Nordlund. Båda menar att det är MER kostsamt för ett samhälle att sänka a-kassan för den arbetslöse.

Konklusionen är att Alliansen inte alls har en fungerande jobbpolitik. Den är inte förankrad i forskning och det är en skam att ha en så illa påläst regering.

Äh, vi tar och byter den va?

Bröst, amning och skuld

2010-08-31T23:32:00.000-07:00

Jag är en sådan där mamma som inte lyckades amma. Vid barn nummer två hade jag taggat mig till tusen; jag skulle klara det! Alla kan! läste jag i böckerna jag lånade på bibblan. Till och med adoptivmammor kunde pumpa igång mjölken, så det är klart att också jag skulle kunna.

Jag satt, och jag överdriver inte, i åttatimmarspass med mitt älskade barn vid mitt bröst. Mannen min servade och gjorde så att jag kunde slappna av, för det hade jag läst att det säkert var tricket. Efter en vecka och trettiominuters-andningspauser för mig och min prins så gav jag upp. Han var hungrig och min mjölk kom inte igång i den utsträckning han behövde.

Sällan har något gjort så ont. Den skam och den sorg jag kände. Klumpen i magen över att inte vara tillräckligt lyckad. Jag läste ju alla råd! I Mama och Vi föräldrar stod det ju att alla kunde. Amningshjälpen likaså. Likväl kunde jag inte amma denna gång heller. På nätet läste jag andra mammors hån; "Bara bekväma idioter som låter bli att amma" "Att inte amma är ju livsfarligt för barnet; varför skiter mammor i det?" Hatet mot mig (för det var så det kändes)som misslyckad ammerska var totalt. Så också självhatet, även om jag försökte dölja det.

På BVC fick jag stöd; det var okej! Låt honom amma först i en timma och mata sedan med flaska! Han får då i sig det han behöver av antikroppar från mjölken men mättnad från ersättningen. Jag grät efter det mötet. För att hon sa att jag var okej; att jag var en mamma trots att jag inte ammade.

Så fick det bli. Jag lärde mig att det hette hobbyamning (skumt ord). Det fortsatte vi med, plutten och jag, tills han inte ville längre. I samband med att vi förstod att han var mjölkproteinallerigiker...Men det är en annan historia.

Varför skriver jag detta?
I dagens DN (20100901) läser jag nämligen att färre barn helammas i Sverige. Däremot ökar andelen barn som hobbyammas. Socialstyrelsen rekommenderar att bröstmjölk finns med i ett barns kost under hela det första året, eller längre.

Det socialstyrelsen rekommenderar tror jag ligger långt ifrån vad mammor idag väljer att göra. Till viss del tror jag att det har att göra med hetsen kring helamning och att det är den enda vägen. Jag vill redan här skriva att jag inte på NÅGOT sätt vänder mig emot amning; amning är bra och det ska man göra så länge det känns bra för mammor och barn. Det jag vill lyfta upp är att det alldeles okej att deltidsamma (bättre ord än hobbyamma tycker jag).

Skulle vi lyfta fram deltidsamning som ett okej sätt att mata sitt barn så tror jag att vi också skulle kunna få en mer avslappnad attityd kring amning överhuvudtaget. Om hetsjakten på den som inte kan heltidsamma av olika anledningar kunde klinga av så tror jag att våra barns skulle vinna mycket på det.

För amningen behöver öka i vårt land, inte minska!

De psykologiska ärren

2010-08-27T09:32:00.000-07:00

Missbruket ökar kraftigt i Sverige. Både alkohol och narkotika missbrukas i högre grad i dag än för tio år sedan.

Jo, visst. Det är lätt att tänka; Ja, stackars människor... och därefter stanna i sin tanke. Jag vill utmana dig att tänka ett steg längre.

varje missbrukande individ påverkar människor runt omkring sig. Sina älskade i synnerhet. Det kallas medmissbruk. För varje missbrukande människa med barn betyder det att missbruksproblematiken ger ringar på vattnet. Det barn som lever med en missbrukande förälder får psykologiska ärr för livet och de läker inte bara för att mamma eller pappa blir nykter. Det kan ta en livstid att slicka sina sår och leva ett känslomässigt fullgott liv.

Men varför skriver jag nu det här? Jo, för att vi behöver se våra egna barns vänner och deras situation. Fundera över arbetskamraten som vi misstänker har ett missbruk och dennes familj. Får de den hjälp de behöver? Drar vi i nödbromsen när vi misstänker att någon missbrukar?

Ställ dig frågan, fundera en liten stund. Nästa gång stannar kanske inte din kommentar vid Jaaa, stackars människa....

Det politiska samtalet förbjuds

2010-08-27T02:20:00.000-07:00

Idag får vi veta att Svenskt Näringsliv uppmanar arbetsplatser att undvika, avböja och förbjuda politiskt arbete under valrörelsen. Facken ska inte få föra dialog och partierna inte besöka arbetsplatser heller. Orsaken ska vara att det hindrar produktionen och arbetet.

Det intressanta är att man inte heller får informera och samtala kring politik under lunchtid. Då ska man bara äta lunch, säger Svenskt Näringsliv. (Ve den som då tänker på politik!)

Men det är skillnad på folk och folk får vi lära oss. När Alliansen besöker Göteborgskex så tycker Svensk Näringsliv att det bara är bra...

Att hindra det politiska samtalet är att hindra demokratin. Alla olika politiska organisationer bör välkomnas till arbetsplatser,, särskilt under ett valår. Vi har en negativ trend gällande valdeltagande och detta medverkar Svensk Näringsliv aktivt till.

Huvva.

Bra Alliansen! tänkte jag men.....

2010-08-25T02:39:00.000-07:00

Idag överraskar Alliansen med att erbjuda mer pengar till elevhälsan. Rubriken jag läser gör mig glad och jag läser vidare.

Pengarna ska gå till alla dessa elever som mår dåligt i skolan,( även om det nu inte egentligen är skolans fel, enligt Jan Björklund.)

Pengarna Alliansen erbjuder är en tillfällig utbetalning.

Hmmm. Helt plötsligt känns deras utspel inte lika lockande. Jag ska försöka teckna ner varför.

Skolbarn mår dåligt i skolan, inte sällan av den stress som de utsätts för där. Därför behövs det en tydligt resursförstärkning i skolan för att minska stressen i skolmiljön.

En del av stresspåverkan kan vara ljudnivån. Minskar vi undervisningsgrupperna, minskar vi ljudnivån. Vi behöver således fler lärare.

Rastsituationerna är ofta stressrelaterade. Där behöver vi fler fritidspedagoger och vuxna resurser för att tidigt kunna motverka mobbing och andra situationer som är stressande för elever.

De resurser vi sätter in i skolan får inte vara tidsbegränsade. Barn behöver kontinuitet. Kontinuitet skapar trygghet och det är väl det vi vill sträva efter för våra barn, inte sant?

Är du främlingsfientlig?

2010-08-22T03:39:00.000-07:00

En röst på alliansen är en röst FÖR främlingsfientlighet

Jo, jag tycker att FPs återkommande utspel ÄR främlingsfientliga. Burkaförbud, sämre lönevillkor, kortare föräldraförsäkring för flyktingar... Dessa förslag ligger långt ifrån det Sverige vi känner där jämlikhet och religionsfrihet är högt hållna ledord.

För den som värnar familjen; är flyktingens barn så mycket mindre värd för dig att du med gott samvete kan lägga en röst på alliansen?

För den som värnar människans fria vilja att välja religion; passar burka inte in i din föreställning om religion? Hur högt håller du den fria viljan då?

För dig som läser forskning om att utjämnade klyftor ger bättre hälsa i ett land? Sover du gott om natten när du vet att din röst kommer att öka klyftorna? När ditt barn i framtiden kommer att proklamera att städjobb är till för invandrare?

Din röst på FP och din röst på alliansen betyder ett Sverige med ökade klyftor, ökad segregation och en ökad främlingsfientlighet.

Fundera på vad som är viktigast innan du lägger din röst på alliansen

sexköp

2010-08-20T11:30:00.000-07:00

Män köper sex. Var sjätte man i Sverige har köpt sex. Det gör mig inte mindre förbannad och besviken när företrädare för mitt parti ertappas med byxorna nere. Det gör mig bara mer förbannad.

Om var sjätte man i Sverige har köpt sex så måste jag givetvis ha träffat både en och två av dessa, kanske känner jag någon? Det skrämmer mig.

Vilka är dessa män? Dessa män som utnyttjar flickor, kvinnor, män och pojkar.

Idag lovar jag mig själv att oftare våga prata om detta laddade ämne. Siffran ska ner.

Skolpolitik

2010-08-20T10:31:00.001-07:00

Jan Björklund har en syn på kunskap som det inte anstår en företrädare för skola och utbildning. Om och om igen struntar han i den huvudsakliga forskning som finns inom pedagogiken. Om och om igen kommer han med förslag som har liten effekt för eleverna och deras kunskapande.

Föräldrar ska vara barnvakt i skolan, poliser ska hämta elever som skolkar och elever som stökar ska slängas ut. Björklunds lösningar syftar inte till att lösa problem utan att, men lite god tolkningsvilja från mig, dämpa dem. Det duger inte. Skolan och våra barn behöver mer och är värda bättre.

Lösningar för skolan är fler vuxna i skolan och färre elever per lärare. Först då vuxna finns där problem uppstår kan vi på riktigt arbeta med elevers attityder, empatiförmåga men främst kunskapande. Det är när vi som pedagoger och vuxna har tid att upprätta förtroende till våra elever och vice versa som problem kan lösas.

därför ska du rösta rött. För barnen. För skolan. För framtiden.

Just så.

campingsemester

2010-07-14T03:40:00.001-07:00

Jag ska på campingsemester igen. det är tredje året nu.

Första året åkte vi med sexåringen och tvååringen med tält från 1964. Det hade varit mörkblått och orange. Supertjusigt. Nu var det aprikos och ljusblått. Vi hade tur med vädret och de dagar som vi campade på Kyrketorp på öland var alldeles okej.

Året därpå införskaffades ett hustält i lyxklassen. Det var stort; 24 kvadrat om jag inte missminner mig. Två sovrum och ett rejält vardagsrum med plats för garderober, kök och middagsplats. Fönster runtom och rejäl höjd i taket. Återigen stod vi Kyrketorp och trivdes. det enda som var trist var vädret. å andra sidan fick vi valuta för pengarna som vi lagt på tältet. I storm och tokregn satt vi där utan att en droppe kom in. Det gjorde det i förtältet och dess husvagnar kunde vi belåtet konstatera.

I år är tältet sålt. I år har vi fått äran att låna mina föräldrars husbil, deras juvel och bebis. Det satt långt inne men när jag lovade att inte sätta mig bakom ratten på ekipaget gav min far det jakande svaret. (Ja det är sorgligt men han är av den generation män som inte riktigt erkänner kvinnor som människor. Inte av elakhet utan av ren...jaaa, jag vet inte. Han är fin och snäll min pappa men i denna fråga är vi mer än oense. Finge han svara för sig här skulle han hävda att det är jag som person som inte får köra, men jag påstår att jag vet bättre vad han menar...) Hur som haver.

Camping då. Vad kan tjusningen vara? För mig är svaret enkelt. För att jag har råd med det. Jag har inte råd att köpa eller hyra stuga på mina barndoms badplatser. Sommaruppväxten spenderades i Byxelkrok på Öland, ett stenkast från klippbad och en cykel- eller biltur från Bödabukten. Mina föräldrar byggde sin sommardröm och vi barn lekte oss fram i livet. För fem år sedan hade mamma och pappa gett upp sin sommardröm, för länge sedan köpt husbil och spenderade hellre sina pengar på charterresor eller rundturer i husbilen. Huset såldes och mina barndoms somrar var förbi. (Ja, vid 30 års ålder)

Nu skulle egna sommarresor planeras och finansieras. Som student fanns ingen finansiering alls, men nu, som höginkomsttagare( ja, jag är ironisk, vikarier i skolan tjänar cirka 115 kronor i timman innan skatt inklusive semestertillägg.)kunde vi börja fundera.

Det blev camping. Men jag ska erkänna att det är mer än det ekonomiska som spelar in. Människor är vanliga och vänliga på camping. Folk bor på samma villkor. Vi delar servicehus med varandra oavsett varifrån vi kommer eller hur mycket pengar vi har på fickan. Det är klart att det kan skilja i vad vi kör eller vad vi bor i. Men alla ska vi diska vår disk, skramla ihop mynt till duschen eller bära brassen till stranden.

Vi får alla vara människor utan alla etiketter. Det gillar jag med camping.

Kvinnosyn?

2010-07-14T00:43:00.000-07:00

Östgötacorrespondenten irriterar mig. Inte så konstigt. Det är en konservativ blaska som envisas med att allt som oftast försöka styra läsarens tyckanden med hjälp av illa skrivna ledarkommentarer placerade i anslutning till olika artiklar. Men nog om detta. Det är faktiskt inte därför jag irriterar mig idag.

I dagens Correspondent läser jag den "riktiga" ledaren. Där ondgör man sig över vänsterns smutskampanjer och att det måste vara dess brist på politik som frammanar detta. Ok. Det är väl kanske så att eventuell dirty campaigning kommer från båda håll, men det är väl detta Corren ska stå för. Låt gå. Det är annat som irriterar mig.

I ledaren tar man fram Littorinaffären som en del av vänsterns fulkampanj. (Corren inberäknar här allt ifrån Aftonbladet till SSU och någon diffus vänstergrupp i Örebro) Vill Corren driva den tesen så gör det, men betänk hur de hanterar den kvinna som uppgett att Littorin köpt sex från henne. Correns ledare skriver "Den anonyma kvinna som tror att Littorin köpt sex av henne..."

Tror är nyckelordet här. Ordvalet är för mig starkt provocerande. I det jag läst har kvinnan varit säker på Littorins identitet.

Beskriver Corren alla våldtäkts- och övergreppsrapporter på samma sätt? Skriver de att målsägande tror sig ha blivit våldtagna eller utsatta för övergrepp? Det är ett omyndigförklarande utan like och jag ställer mig frågande till Correns intentioner med detta.

Kvinnan har uppgett att det var i samband med Göran Lindbergs rättegång som hon började reflektera kring män med makt och deras sexköp. Att män med makt säger en sak men gör en annan och att detta borde belysas.

Vill Corren med sin ledare på något sätt få mig som läsare att känna sympati med Littorin? Vill de att jag ska känna att allt som stormar kring Littorin handlar om en illasinnad häxjakt från vänsterkanten? Nu tror jag att Correns läsare tänker längre än näsan räcker och därför förstår att skilja dessa åt.

Littorin har grävt sin egen grop och fallit däri. Han hanterar och har hanterat hela affären på ett besynnerligt sätt. Att som tidning misskreditera kvinnan som är uppgiftslämnare är dålig smak.

känner pulsen av valrörelsen

2010-07-07T01:10:00.000-07:00

Var jag än befinner mig och med vem jag än pratar så hamnar vi i politiken. kanske mer just nu, i valrörelsens varma bris.

Sedan jag kom ut som socialdemokrat så består fler och fler av mina "privata" diskussioner av tydliga politiska diskussioner. Inte mig emot. Säkert söker jag dem själv i stor utsträckning, men jag tror också att människor i min närhet VILL prata politik. Vill ha ett ansikte på någon som engagerat sig lite mer? Som representerar något?

Jag hoppas att jag är en bra representant både för socialdemokratin men också för den lilla politikern. Den som svensk politik består av till störst del. Det är våra grannar eller våra jobbarkompisar som engagerar sig och läser in sig på material under sina lediga timmar. Som förvisso går ifrån jobbet och får ersättning för det, men som lägger ner dubbelt med tid som inte ersätts. Hör sällan någon klaga på det och tycker att det så skall vara.

(Vi som lägger vår fritid till att engagera oss politiskt ska få en viss ersättning, men inte så stor att det är ersättningen som lockar. Jag får en ersättning av kommunen runt 500 kronor efter skatt om jag inte missminner mig. Då är jag närvarande på nämnd under cirka fyra timmar med en tio minuters kaffepaus. Till det kommer en lunta med en tjocklek på cirka fem till sju centimeter som läses och begrundas och funderas kring. Inga konstigheter.)

Innan mitt eget engagemang hade jag sällan eller aldrig reflekterat över alla dessa alldeles vanliga människor som representerar mig i kommunen och landstinget. Oftast är det politikerna vi ser i media som får representera hela partiet eller hela politiken. Så var det i allafall för mig.

Nu ser jag så oändligt mycket mer. Fotfolket. Gräsrötterna. Engagemanget. Passionen. Solidariteten. Det hoppas jag kunna förmedla till människor i min närhet. Att vi är många som bygger ett parti och en politik och att det är denna mångfald som representerar socialdemokratin.

makt och sexuellt ofredande

2010-07-01T01:13:00.000-07:00

Jaha. En 59-årig man frikänns i tingsrätten efter att ha stoppat en 500 kronorssedel innanför en 18-årig kvinnas BH. Han är 40 år äldre. Han borde veta att en annan persons kropp är offlimits, speciellt i en kundsituation. Speciellt i relation till ett barn (är man 40 år äldre så är en 18åring ett barn. PUNKT!!!)Speciellt då mannen befinner sig på en skola där flickan utbildas.

Det som utspelats sig är inte ovanligt törs jag påstå. Jag har själv varit i samma typ av situation många gånger. Mellan 13 och 20 år hände det flera gånger att äldre män överträdde gränsen för var hans kropp slutade och min började. Ofta hände det snabbt och utan att jag hann reagera eller chockades så att jag inte reagerade. jag blev bättre på det med åren, men många är de män som kom undan.

Den 18åriga flicka som nu anmält detta ofredande är modig och integritetsfull. Hon förstår sitt eget värde och mannens otvivelaktiga övertramp. Hon ska ha all beundran. Det som skrämmer mig är tingsrättens frikännande. Vad i händelsen är INTE ett sexuellt frikännande?

Om en främmande person har en sedel och sätter den innanför BHn på en kvinna så har jag svårt att förstå hur det kan tolkas som något annat än sexuellt ofredande? Jovisst kassa-apparaten var ur funktion, men hade flickan inga händer? Fanns ingen disk eller ett bord? Klart det fanns.

Mannen valde att placera sedeln på ett högst personligt ställe på en främmande persons kropp.

För det ska han straffas. PUNKT

Nu väntar jag med spänning på besked att åklagaren driver det vidare.

kompostera mer?

2010-05-26T00:20:00.000-07:00

I min hemkommun erbjuds inte alternativet att sortera bioavfallet. Bioavfall är det som kan komposteras såsom matrester, hushållspapper, kaffesump och filter etc.

I Västerås erbjuds innevånarna detta. Man har således en brun tunna för komposterbart material samt en grön för brännbart. 90% av hushållen har denna lösning.

I Linköping skulle jag vilja se samma lösning men med vägning av soporna i det gröna kärlet så att det också blir mer intressant att källsortera det brännbara materialet.

Jag är nyfiken på hur ni löser detta där du bor? Är du själv intresserad av dessa frågor? Skriv en rad - upplys mig!

Det egna ansvaret

2010-05-23T23:59:00.000-07:00

Idag står det att läsa om (återigen) om vikten av att vara restriktiv i sin användning av penicillin. Anledningen är att vi utvecklar resistenta, motståndskraftiga, bakterier vid användandet av penicillin. Denna restisetns kan vara i upp till ett år. Får vi således ytterligare en infektion efter en penicillinkur kan det vara så att medicinen inte verkar.

Idag vet vi att vi i Sverige är relativt restriktiva redan i användandet av antibiotika. Trots det vittnar vi ofta om hur läkaren, utan att ta blodprov för att belägga sin diagnos, skriver ut penicillin. Det händer mig ofta, både när jag är på vårdcentralen med barnen men också själv.

Läkaren lyfter ofta på ögonbrynen då jag ifrågasätter huruvida det är nödvändigt med antibiotika; finns det risker om man låter infektionen läka ut av sig själv? Senast missuppfattade läkaren mig och trodde att det var kostnaden av antibiotikan som var problemet...

Det tycker jag indikerar hur ovanligt det är att vi som patienter ifrågasätter läkarens diagnos och auktoritet på området. jag menar inte att vi måste vara mer pålästa än läkaren, men vi behöver oftare fråga huruvida det finns risker med medicinen jag får och om det kan tänkas att man kan avvakta några dagar innan man sätter in kuren? Vi VET ju ändå att penicillin och andra antibiotika skrivs ut i onödan, också här i Sverige, trots vår restriktiva hållning. Vi måste själva ta ett större ansvar för vår egen hälsa.

Sedan krävs det absolut att läkarkåren får tydligare instruktioner på att prov tas innan utskrivning av antibiotika ges. Det gäller vår hälsa och framtida vårdsäkerhet.

personval eller politikval?

2010-05-22T23:20:00.000-07:00

Många har åsikter om de personer som presenterar och företräder politiken i de olika partierna. Det är klädval, dialekt, röstläge, väskbärande, klocktillverkare och comb overs. Jag gäspar.

I mitt tycker är det politiken personen företräder som är det viktiga. Det är också så att ingen av dessa personer skulle företräda sitt parti om de inte klarade av det personliga mötet och hade kvaliteter som respektive parti respekterar och VILL ska vara en del av den offentliga politiken.

Det är politiken som de företräder som är det viktiga, inte TVkarisman.

I mitt tycke kan Fredrik Reinfeldt framstå som en hyvens gubbe varje dag i veckan, men den politik han företräder och genomfört är djupt orättvis och ineffektiv och hans retorik vilseledande.

kollektiv trafik

2010-05-22T22:37:00.000-07:00

Jag är kalasdålig på att åka kollektivt, det är lika bra att jag erkänner det. Jag går ständigt med dåligt samvete för att jag inte nyttjar den busstrafik som sammanlänkar Ljungsbro med Linköping. Jag skyller på att min ambulerande vikarieverksamhet kräver flexibiliteten bilen ger mig samt tryggheten vad gäller att kunna åka till barnen om de blir sjuka under sin dag i skolan respektive förskolan. Med mina bortförklaringar nu sagda så ska jag försöka skriva en rad om hur ANDRA kanske skulle kunna välja kollektivt åkande i sina liv...

Jag hade nyligen en diskussion med vänner på min facebooksida om just kollektivtrafik, när man nyttjar den, varför man kanske inte gör det etc. En vän skrev då om den skrala pendlingsmöjligheten landsorten erbjuder. Lever man på landet där bussen kommer två gånger per dag är det svårt att välja kollektivt resande.

Min fundering kring detta är huruvida en slags färdtjänst skulle vara möjlig här? Att minibussar helt enkelt hämtar upp för skjuts till tätorten eller den hållplats varifrån den större bussen går. Det förutsätter att kollektivtrafik på "huvudlinjen" blir mer frekvent, men också snabbare då den inte behöver åka i kringelikrokar på småvägar och ta upp folk.

det är kanske en naiv lösning? Det viktiga är dock att vi diskuterar frågan, för det är många som i större utsträckning VILL åka kollektivt.

Hur ser din lösning ut?

Att fara med osanning eller bara undanhållla fakta?

2010-05-10T22:49:00.000-07:00

Idag är jag särdeles uppretad. Blir sällan arg, kanske irriterad, men sällan av denna sort.

Läser i dagens correspondent om Sahlins besök i Fjärde storstadsregionen. Jag förväntar mig en borgerlig vridning på det hela då Corren är en av den åsikten. Det jag inte förväntar mig är att ledaren på samma uppslag ska ge en osann bild av partiledardebatten i Agenda i söndagskväll. I Agenda gav Sahlin och Reinfeldt båda svaret att de löften som nu ges i valrörelsen bara kan infrias om det ekonomiska läget tillåter det. Båda partiledare var tydlig med att den ekonomiska kris som eventuellt kan följa Greklandskrisen kan ge följder vad gäller infriandet av vallöften. Bra så. Ansvarfullt och egentligen en självklarhet.

Lennart Cromnow, ledarskribent i ÖstgötaCorrespondenten, underlåter sig i nämnda ledare att meddela läsaren att att just BÅDA partiledare uttalat sig på detta sätt. han skriver:

"Det är därför välkommet att statsminister Reinfeldt under debatten med Mona Sahlin i gårdagens Agenda gjorde en tydlig markering om att det inte är läge att utlova stora satsningar."

Okej att Cromnow framhåller sin lagspelare Reinfeldt, men det som följer ger en väldigt sned bild av vad Sahlin faktiskt uttalat i Agenda:

"Samtidigt fortsätter de rödgröna att driva frågan om sänkt skatt för pensionärer."

Jag tycker att det är vilseledande journalistik och jag tror att oavsett politiskt färg så ställer vi oss kalla till denna behandling av fakta. Det ger en skev bild av det politiska läget och det skapar ett politikerförakt som i förlängningen också skadar den så viktiga politiska journalistiken.

Håll kursen!

2010-04-29T21:27:00.001-07:00

Det gör mig ofta förvånad hur människor jag möter resonerar kring alliansens politik. Mest förvånad är jag över de av oss lågavlönade som envist står på borgerlighetens sida och lovprisar deras politik.

Människorna jag möter är inte på något sätt annorlunda än du eller jag, varken mer eller mindre kloka. Men de verkar inte ha tänkt hela varvet runt då det gäller alliansens politik och dess konsekvenser för dem själva.

Många framhåller skatteavdraget som man nu får behålla i lönekuvertet som det viktigaste i alliansens politik. Det förstår jag. (Själv tjänar jag i snitt 5000 kronor i månaden efter skatt, så lita på att jag fattar hur de där extra kronorna värmer.)Jag unnar alla lågavlönade de extra kronorna. Men hur finansieras skatteavdraget? Jo, med lån. Är det rätt?

Ibland kan lån vara bra. Till exempel för att klara av de offentliga utgifterna för vård, skola och omsorg under en kortare, överskådlig period. Men att låna till konsumtion? Näe. (För de som sett Lyxfällan så vet ni hur ekvationen ser ut...)

Vidare då. Vad har hänt mer med oss lågavlönade? I och med alliansens politik chockhöjdes a-kassornas avgifter varför många lämnade denna trygghet. Särskilt bland oss lågavlönade. Många har inte återkommit som medlemmar och står nu, i krisens Sverige helt utan arbetslöshetsförsäkring. Detta gör att utgifterna ökar dramatiskt för kommunerna då det gäller försörjningsstöd/socialbidrag alternativt blir människor hemlösa. (Lågavlönade människor har i större utsträckning än de med högre inkomster sämre råd med stora sparanden och buffertar vilket kanske ter sig logiskt.)

Många av oss lågavlönade står också utan fackligt skydd vilket ger en större skörhet. Flera har berättat för mig hur de inte får anställning med utökade timmar på företaget där de arbetar enkom för att företaget hoppar över de som de vet står utan fackligt stöd.

Står man helt utan arbete idag så är det sällan det finns någon form av sysselsättning eller krav på den arbetslöse. Man skulle kunna tro att där Jan Björklund är med där finns det krav och ordning och reda. Sanningen är att kraven är slappa, åtgärderna få och arbeten färre. För den som behöver läsa upp sin gymnasiekompetens så finns det få platser på komvux och det är höga trösklar för att få en plats. Att denna möjlighet inte finns är ett hån mot alla de ungdomar som nu står arbetslösa och utan gymnasiekompetens. Att inte få komma i sysselsättning tidigt ger också stora risker för fortsatt utanförskap och försämrad hälsa. Är det en okej politik?

jag är bekymrad. Vad kommer jag att skriva här inför valet 2014? Jag hoppas att arbetslösheten har minskat dramatiskt, bostadssegregationen är på dramatisk nedgång, miljonprogrammen upprustade, sjukförsäkringen välfungerande, folkhälsotalen förbättrade, vuxentätheten har ökat på skolor och förskolor... Jag kan bara hoppas och hela tiden påminna om de värden som en gång byggde detta land.

Vi får inte tappa kursen. Det tillåter inte jag.

ettårsdagen

2010-04-20T23:20:00.000-07:00

Idag är det ett år sedan jag gjorde min gastric bypass.

Jag kan minnas den dödsångest som kom i vågor dygnet innan. Hur jag grät i kudden på patienthotellet. Mina videoinspelningar till mina barn och man om något skulle gå snett. Tankarna som snurrade kring hur livet efteråt skulle bli.

Idag kan jag konstatera att det var värt allt. Den vinst jag gjort är så oändligt större än de förändringar operationen inneburit, eller det smärtgenomslag som jag drabbades av två gånger efter operationen, eller den ångest och oror som föregick ingreppet.

Det är värt allt och mer därtill.

Ibland kan jag fråga mig själv om det är värt att gå ut med att jag är opererad? Det finns så otroligt mycket fördomar kring fetma, övervikt och än mer fetmakirurgi. Den cynism och känslokallhet feta drabbas av dagligen är för många normalviktiga svårt att förstå. Därför berättar jag om min operation och min fetma.

Min förhoppning är att fler inser att övervikt och fetma är ett långt större problem och mer komplicerat än vad vi vet idag. Fetma är en sjukdom som dödar! Idag har vi ett väl beprövat och effektivt sätt att hålla fetman i schack och i många fall bota den.

Den kostnad som operationen innebär för samhället sparas in i minskade sjukskrivningar, mindre diabetesvård, mindre hjärt- kärlvård, mindre läkemedelkostnader för depression, diabetes, hjärt-kärlsjukdom, ryggproblem, magsår, magkatarr etc.

Jag är evigt tacksam över att ha blivit av med 35 kilos börda. Alla ni som läser det här har alla bidragit till att jag fick möjlighet att opereras. Tack!

Punktera SDs politik

2010-04-09T05:20:00.000-07:00

Svenska Dagbladet kör nu, inför valet i höst, en jämförelse mellan riksdagspartierna i olika frågor. Här saknar jag tillfället att läsa om SDs politik, i den mån de nu har en?

Jag menar att väljarna MÅSTE få tillfälle att se, svart på vitt, hur torftig SDs politiska program är. Skärpning SVD!

Jag är sällan imponerad av Corren....

2010-03-29T22:56:00.000-07:00

och inte heller idag imponeras jag. Men förbaskad blir jag.

Corren har fått för sig att det är en bra idé att låta sina ledarskribenter tolka nyheter åt oss läsare. (För vilken läsare kan själv bedöma det de läser?!) Idag delar ledarskribent Lennart Cromnow med sig av sina tankar om avtalsrörelsen kring Handelsanställdas förbund. Det är oroväckande att läsa det han skriver.

Rubriken är "Hopp om att Handels besinnar sig." Bara där har vi ett ställningstagande som heter duga. Handels ska ta ansvar för ekonomin och för att hålla arbetslösheten i schack, fortsätter han.

Här faller hans argumentation tydligt. Handeln är den bransch som växer, trots den globala ekonomiska krisen. Inom handeln sparkas inte folk, där anställer man idag. Detta borde Cromnow veta som journalist, men tydligt är att den politiska agendan är viktigare än den journalistiska trovärdigheten.

Illa.

ohyfs och idioti

2010-03-29T00:34:00.000-07:00

Det finns säkert långt starkare ord för att beskriva de känslor som framkommer då politiker i vårt land hotas på ett eller annat sätt.

Idag var det ett moderat kommunalråd i Höganäs som drabbades. Någon lade i fyrverkeripjäser i rådets brevlåda och tände på. Det är inte okej oavsett graden av bakomliggande allvar.

Vi politiker, oavsett heltidsarbete eller fritidsarbete, måste våga lita på att vi utan hot kan yttra oss. Vi måste värna rätten att uttrycka våra olika åsikter. Det gäller alla medborgare. Bryter sedan åsikterna mot lagen så ska rättsväsendet ta hand om det. Det är inte genom fyrverkeripjäser i brevlådan vi värnar vår demokrati.

Brist på logik?

2010-03-28T00:32:00.000-07:00

Min man (!) arbetar inom handeln. Nej, han är inte tjänsteman och inte heller egenföretagare. Han är inte heller kvinna, vilket de allra flesta är som arbetar inom handel. Han är rätt och slätt en av dem som hjälper oss tillrätta när vi ska handla kök på IKEA. Han arbetar kvällar, inte sällan till åtta,och han arbetar på lördagar och söndagar. Han gillar sitt jobb.

Handeln i Sverige går bra. Vi har sett ökade vinster trots ekonomisk kris. Trots det ställer sig Svenskt Näringsliv kallsinnigt till en löneökning för handelsanställda. S.N har gett direktiv till Svensk Handel som motsvarar nollbud vilket nu gett resultat i varsel.

Svenskt näringsliv tycker dock att Metallarna ska ha 3.2% i löneökning. Industrin består till största del av manlig arbetskraft. Industrin backar ekonomiskt sett.

Vari ligger logiken här? Handeln har i huvudsak kvinnlig arbetskraft. Handeln ökar sina vinster.

Det är brist på logik, jämställdhetstänk och rent förnuft. Skärpning! Handels krav är rimliga i proportion till branschens vinster, och hör sen.

(m) sänker föräldraförsäkringen

2010-03-10T02:30:00.000-08:00

Moderaterna vill i sin vårbudget att ersättningen i föräldraförsäkringen sänks till 75% av inkomsten. Detta görs för att kvinnor ska vara mindre föräldralediga. De vill också förkorta den totala ersättningstiden till 12 månader.

Det är en galenskap som talar för sig.

Sverige är ett föregångsland vad gäller föräldraskap. Vi känner oss trygga i vår anställning och skaffar barn med förvissning om att vårt arbete finns kvar efter föräldraledigheten. Försäkringen ger oss 80 % av vår inkomst varför vi kan välja att vara hemma med våra barn under deras första år.

Socialdemokraterna vill höja taket för föräldraförsäkringen men främst individualisera försäkringen, vilket syftar till att fler pappor får tillfälle att vara hemma med sina barn.

Det är genialitet som talar för sig själv (här vilja låta en smiley följa men jag avstår eftersom jag inte riktigt vågar stå för min egen barnslighet)

Lärares tid

2010-03-10T01:23:00.000-08:00

När vi beskriver vad som är en bra lärare tenderar vi att låta ordet tid återkomma. Att läraren har tid för mig, tid att förklara, anpassade tiden så att alla hängde med, tid efter lektionen för att förklara. Så beskriver också tre "tyckare" i Corren i dagens tidning när de får frågan om en lärare de minns, och vad som gjorde denne speciell.

Då ska vi minnas att just mer tid med eleverna är det som ofta ropas efter. Både av föräldrar, elever och lärare.

Ska vi lyckas vända den nedåtgående trenden gällande kunskaper hos våra elever så måste vi vara fler vuxna i skolan. Fler som kan skapa ett bra arbetsklimat, fler som kan ta sig tid att förklara saker för den som inte förstår, fler som är närvarande och kan sätta gränser. TID till våra gemensamma barn.

(Försökte länka till Correns artikel, men den är av någon anledning inte publicerad på nätet.)

alkoholismens börda

2010-03-10T00:51:00.000-08:00

I Corren går det idag att läsa att allt fler kvinnor har alkoholproblem i Östergötland. Det är förvisso baserat på antalet kvinnor som vårdas för sjukdomen, men torde ändå tala för att antalet alkoholiserade kvinnor också har ökat.

När vi läser det här kan det vara lätt att strunta i det. det gäller inte mig, för jag har inte problem. Där tar du fel. det gäller dig också oavsett egna problem med alkoholen eller inte.

För varje alkoholist finns det minst tio personer som påverkas av sjukdomen. I första hand partner men främst barnen drar ett stort lass då det gäller alkoholism.

Alkoholism är en sjukdom som gräver sig djupt innanför skinnet på också den anhöriga och dessa sår är inte lättläkta. Många vuxna går med sår från barndomen där en förälder inte klarat av att vara känslomässigt närvarande. Många vuxna bär skuld från barndomen då en närstående valt missbruk framför vuxenskap.

Därför gäller det också dig. Du har i din närhet flera personer som varit eller är drabbade av missbruket på ett eller annat sätt. Dina barn har i sin klass minst en kompis som lever i en familj med missbruk.

Varför skriver jag då om detta? Jo, för att vi måste ta alkoholismen och missbrukssjukdomen till oss. Vi måste ta bort skammen som omger sjukdomen. Gör vi det kan vi också lindra bördan för alla barn och anhöriga.

en välfärd i förvandling

2010-02-23T23:37:00.000-08:00

Idag skriver Mikael Damberg i SVD om hushållsnära tjänster och hur dessa bör reformeras så att de ger ett mervärde i välfärden.

Bra, säger jag.

AD/HD - inte riktigt riktigt?

2010-02-22T10:22:00.000-08:00

Sitter och googlar information kring AdHd och finner då skrämmande fakta.

Stockholms stad har en pott på 60 miljoner som ska vara till stöd för elever med särskilda stödbehov. I den gruppen ingår inte automatiskt elever med neuropsykiatriska handikapp såsom autism, ADHD eller asperger.

Vi som har arbetar med elever eller lever med någon med dessa handikapp vet att denna grupp är i stora behov av särskilda stöd. Vissa har stora behov och vissa mindre, men inte desto mindre behöver de stöd.

Jag frågar mig VARFÖR denna grupp inte har rätt till extra stöd i Stockholms stad? Samtidigt frågar jag mig om detta gäller fler kommuner? Det skrämmer mig.

Jan Björklund

2010-02-10T06:49:00.000-08:00

Ja, han rör upp känslor för alla. En del älskar honom och en del tänker mindre fina tankar om honom. Så kan det vara.

Det som skrämmer mig med Jan Björklund är han arroganta sätt och han avsaknad av inlyssnande mot de personer som ska utföra den politik han företräder. Han talar ofta illa om lärare, skolan, rektorerna, föräldrarna men allra helt om eleverna. Det skrämmer mig.

I vilket företag skulle vi acceptera en chef som talade om oss och till oss på det sätt Jan Björklund gör? Jag som lärare finner det oansvarigt och kränkande.

Som förälder blir jag skrämd av den bild Jan Björklund målar upp av skolan. Samtidigt blir jag ilsken över hur han demoniserar eleverna, våra barn. Vilka barn är det han talar om?

I alla skolor och klasser har vi intelligenta, empatiska, humoristiska, lekfulla, kreativa ungar. Vi har också de som behöver hjälp och stöd med något av de sakerna vilket kräver olika resurser. I många fall saknas resurserna. Då står vi med ett antal barn som blir frustrerade, som känner sig bortglömda och dumma för att de inte alltid hänger med i klasskompisarnas tempo.

Förr kastades dessa barn ut ur klassrummet. Förr har blivit idag med hjälp av Jan Björklunds politik. Det är långt ifrån den svenska modell som Alliansen vill pådyvla oss att de värnar om.

I den svenska modellen ser vi alla barn för vad de är. Vi låter alla barn utvecklas som de personer de är, oavsett svagheter eller understimulans i vissa delar. Vi låter alla få den hjälp och det stöd som behövs oavsett hemförhållanden, genetik eller etisk bakgrund.

Det är den svenska modell vi föräldrar eftersträvar; låt det synas när du röstar.

föräldramöte i skolan

2010-02-09T23:24:00.001-08:00

Igår kväll var jag förälder i skolan då jag var på min sons föräldramöte.

Samlade på plats var rektor, lärare, fritidspedagoger, speciallärare men också det sk handledningsteamet. I klassen har det länge varit rörigt och stökigt, med hårda ord och fysiskt våld som vardagsmat. Skolan har arbetat konsekvent för att stävja det hela, men kände nu att det var dags att ta in nya ögon, vilket då handledningsteamet är.

Teamet bestod igår kväll av en specialpedagog och en psykolog. Deras uppgift är att vara med i klassen, på lektionstid och under raster, för att se de hierarkier som finns och för att finna utvägar från de låsta positioner som skapats.

Jag är så tacksam över att min son går på en skola där man ser skolarbetet som ett lagarbete. Där det inte är stängda klassrum och en skam vilande över den som inte klarar av stök och bök på egen hand. IStället är det en öppen organisation som inkluderar oss föräldrar och inte är rädda för att ta hjälp utifrån.

Handledningsteamet arbetar över hela vår kommun och finns till för att leda fram dåliga situationer och konstellationer till det omvända.

För detta betalar jag skatt. GLADELIGEN!

Knasekonomi

2010-02-09T02:39:00.000-08:00

Den årliga sjukvården i HELA Sverige kostar runt 100 miljarder kronor.

Alliansen har valt att genomföra skattelättnader för 80 miljarder.

Vad kunde dessa pengar ha använts till istället? Låt se.... Vi har pensionärer som lever under existensminimum, barn i förskola och skola som träffar långt färre vuxna i den dagliga verksamheten än vad de behöver, sjukskrivna som utförsäkras och saknar rehabilitering, arbetslösa som behöver stödåtgärder.

Nä. Varför satsa på folkets väl och ve och bygga ett starkt och tryggt land tillsammans, för alla?

Teknik i klassrummet

2010-02-08T08:29:00.000-08:00

Det är så härligt att få vara i ett klassrum där vi har tillgång till dagens teknik. Inte egentligen särskilt fancy om vi ser det ur privata sektorn och vuxenvärldens vinkel, men inom skolan är detta revolutionerande. Det handlar om en projektor i taket, högtalare och en internetuppkopplad dator.

Idag skulle vi prata om skala på matematiken. Sagt och gjort så fixade jag fram lite kartor och bilder för att illustrera NÄR vi använder skala i verkligenheten, utanför matteböckerna.

I fredags hade vi en superkort NOlektion där vi inte hann göra något experiment. Då kollade vi på experiment som en kemist på Lunds Universitet hade lagt ut och diskuterade sedan varför det kan vara viktigt att exempelvis kunna förändra ytspänning.

Imorgon ska klassen, som jag varit hos i lite mer än en vecka, få se på naturfilm från SVTplay. Den handlar om Grizzleybjörnar.

Tänk vilka möjligheter en dator, en kanon i taket och ett schysst ljudsystem ger. Tänk sedan om vi hade laptoppar till alla elever när det är dags för glosinlärning, sagoskrivande eller kanske lyssna till en bok som man samtidigt läser i, något som vi vet höjer läsförståelsen och läshastigheten betydligt. Tänk om alla elever hade tillgång till att lyssna till engelska texter i sin takt och att översätta desamma utifrån sin förmåga och hastighet.

Oj, oj, oj.

Att påverka - seså gå med i (s) vettja :-)

2010-02-04T00:06:00.000-08:00

Det är lätt att sitta hemma och tycka saker. Det är lätt att sucka och skaka på huvudet åt "de där politikernas galenskap". Det som är svårt är att hitta en kanal där man kan påverka och där man också känner sig hörd, inte sant?

Många är vi som sitter med åsikter om hur saker och ting borde lösas. Många är vi som har tankar på hur saker skulle kunna fungera bättre. Få gör något åt saken fler gånger än var fjärde år.

Och visst kan man skylla på att partierna inte gör politiken roligare och mer lättillgänglig. Visst kan man skylla på att de där politikerna är så maktfullkomliga att det inte är någon idé att ens försöka. Och inte vill jag vara politiker heller, och det måste man väl vilja om man går med i ett parti?

Nä, sirru det behöver man inte! Att engagera sig i ett parti är att ta ställning för ett partis grundidé;deras ideologi. Det är också att vara politisk; att ha en önskan om att påverka och en tanke om att det jag tycker spelar roll. Och vi behöver fler som vågar vara med! Det gäller nog alla partier, men jag vill ju givetvis att du går med i Socialdemokraterna! Vi behöver ditt stöd, dina tankar, ditt engagemang och din värme i vår gemenskap!

Jag vet att flera av er som läser det här delar (s) ideologiska grundsyn, men känner er tveksamma om ni verkligen kan stå bakom allt i ett parti. Nej, du kanske inte håller med om allt, men då är det ju av större vikt att du går med och förklarar och försvarar din ståndpunkt. Det är ju bara på det viset ett partis politik förändras; genom medlemmarnas dialog och debatt!

Ett medlemskap kan också handla om att man bara vill visa sitt stöd. Ditt medlemskap visar också att partiet har ett starkt stöd, något som givetvis är viktigt. Ett medlemskap är ju en form av stöd, riksdags- kommun- och landstingsval är ett annat.

Medlemskapet kan också vara ett sätt att påverka din direkta närmiljö då du kan gå med i en sk. s-förening i det område där du bor. Där diskuterar ni politik, men också frågor kring skola, vägar, kultur etc i er stadsdel eller by.

Så kom igen nu; bli medlem (socialdemokraterna.se) och våga vara politisk också där det faktiskt kan spela roll!

barnens arbetsdag

2010-02-02T10:31:00.000-08:00

Så står jag här. Återigen. Men det måste bli sagt. Återigen.

Barnens vardag, deras arbetsdag, måste värnas. När jag vikarierar i skolorna så slås jag dagligen av de brister på resurser skolorna har. Resurser av VUXNA. Skolorna behöver långt fler vuxna närvarande i skolorna än vad man har idag. Det ska finnas vuxna i alla situationer i skolan; i matsalen, på rasten, i korridorerna, kapprummen.

I skolan ska vi idag verka för att elever blir kommunikativa, individualister med en kollektiv förståelse, självgående och empatiska. Dessa förmågor kräver att fler vuxna finns närvarande i både undervisning och i de sociala situationer barnen ställs inför hela dagarna. När resurserna blir för få drabbas barnen skoningslöst och vi ser specialundervisning försvinna, kamratstödjarprogram gå upp i rök, vikarier som inte bokas och en dominerande katederundervisning som tar över. Elever som blir utkörda i korridoren för att de "har myror i brallan" ett symptom som vi vet behöver stora resurser, men som klassläraren inte får extra tid för att bemöta, specialundervisning ör för dyr för och rektorn kan avfärda med att h*n är ju inte värst och då får man inga pengar.

För det ska vi komma ihåg; det är bara de VÄRST drabbade som får hjälp. Eller de som har föräldrar som orkar strida.

DÄRFÖR måste jag säga detta. Igen och igen. Tills ni förstår att vi måste ta strid för skolan men främst för våra barn!

partiledardebatt och skolpolitk

2010-01-31T12:07:00.000-08:00

Var tionde elev går ur grundskolan utan betyg till gymnasiet och Jan Björklund fick frågan om varför hans politik inte gett bättre resultat. Då svarade Björklund att resultatet inte kommer förrän om fem-tio år. Räknar han kallt med att vinna också nästa mandatperiod? Annars kanske Björklund borde tänka på att grunda skolpolitiken på en bredare politisk samsyn? Mona Sahlin kallade honom stridstupp strax efter. Jag kallar honom galen.

Lars Orly säger att skolan är bättre än sitt rykte, och med tanke på de rykten Jan Björklund sprider om skolan så är det inte svårt. Det split som Björklund sprider i skolfrågan, det misstroende folk i allmänhet verkar känna för skolan idag till följd av mans svartmålning.... Ja, jag vet inte vad jag ska skriva om det. Finns det någon koncernchef som kommer undan med att tala om sina anställda på det viset? Det är sorgligt att det finns så många lärare som röstar på denne skolpolitiskt klumpige man.

Vidare talar Jan Björklund om att elever och föräldrar har rätt att få reda på hur man klarar sig INNAN skolan tar slut. Vad tror Jan Björklund att kvartsamtalen/elevkonferenser/ utvecklingssamtal handlar om? Hur dåligt insatt är han egentligen i skolans arbete? Skolan hemlighåller inga reslutat från elever och föräldrar något som Björklund i nästa andetag i nästa andetag insinuerar. Björklund är dåligt insatt och en klart dålig företrädare för kunskapande och sannerligen en motståndare till en hälsosam skolgång för våra barn och ungdomar.

Strax efter detta kommer Maud Olofsson igång. Helt plötsligt börjar hon tala om elever som inte kan sitta stilla i skolbänken. Tydligen är dessa elever både mer praktiskt begåvade och blir senare entrepenörer.

Jag är stum. Hur kan man på allvar förbise de problem elever med exempelvis Aspergers Syndrom eller AD/HD har, genom att lägga ett romantiserat skimmer över deras utmaningar? Att reducera dem till en praktikergrupp med myror i brallan? De elever med dessa utmaningar kan visst bli framgångsrika entrepenörer, men den skola som borgarna vill bygga skapar en skola där dessa elever får ÄNNU mindre resurser för att utveckla sina förmågor. De fråntas rätten att bedriva högre akademiska studier när de inte tidigt får resurser för att klara av skolans kollektivistiska format. Det handlar inte om att begränsa dessa elever utan om att ge de nycklar att också klara av de situationerna i sina liv. Maud Olofssons uttalande stör mig oerhört.

Några snabba reflektioner kring partiledardebatten HALVTID

2010-01-31T11:31:00.000-08:00

Fredrik Reinfeldt säger i ett anförande att de rödgrönas politik inte imponerar på svenska folket.Då får man fråga sig om det är det politiker ska var ute efter? Politik handlar, för mig, om ansvar för den gemensamma välfärden. Prioriterar Fredrik Reinfeldt att imponera på svenska folket tycker jag att han kan satsa på att Talang 2010, han har ju visat sig vara en medioker karaokesångare.

Borgarnas, dvs Alliansens ständiga ,mantra är att det ska löna sig att arbeta för löntagaren. Jag kan skriva under på det, men det som skiljer oss åt att att lönen för mödan ska vara en trygghet i den sociala välfärden. Löntagare ska känna att det är tryggt att leva i vårt land; DET måste vara prio ett. Lönen av att arbeta är den TRYGGHET vårt välfärdsystem ger!

Jag är ganska nöjd med debatten. Alliansen känns blek. De skyller fram och tillbaka på den ekonomiska krisen och tar inte på sig de klavertramp de lyckats med. De Rödgröna ger kritik och tydliga alternativ. De visar på de försvagningar borgarna gjort i de sociala skyddsnäten.

Allra bäst gillar jag att de RÖDGRÖNA tydligt kommunicerar varför en skatteökning bör ske och för vilka det gäller. Att de som bor i villor med ett värde över sex miljoner får en högre fastighetsskatt tycker jag är rimligt och jag tror att jag knappast är ensam om det.

Ekonomi i den kommunala verksamheten....

2010-01-30T02:25:00.000-08:00

I Linköping går tydligen kommunen plus med sisådär 350 miljoner kronor. Sug på det en stund. 350 miljoner kronor. Det är mycket pengar det, speciellt under ett ekonomiskt krisår.

I Linköping kommun klubbades det tidigare igenom att alla verksamheter skulle spara. Det betydde försämrade villkor inom skola, vård och omsorg. Verksamheter som drabbar de som mest behöver resurser. verksamheter där våra minsta och mest utsatta finns. Också där sparades det.

350 miljoner går kommunen nu plus, och visst är det bra att ha lite extra över, att ha en buffert inför åren som kommer. Men det finns en orimlighet att låta våra sköraste medborgare ta smällen om och om igen.

Skulle någon familj resonera på det viset? Nej, de flesta av oss låter det gå långt innan vi sparar in på barnen. Istället blir det ommålningen av vardagsrummet som får stryka på foten, billigare varor i matkassen och föräldrarnas klädkonto minskar drastiskt. På liknande vis skulle jag önska att kommunala resurser fördelades; de sköraste SKALL skyddas i första hand!

Det finns flertalet långsiktiga vinster på detta vis. Vi får anställda inom kommunen som känner sig trygga hos sin arbetsgivare vilket kan bidra till en bättre upplevelse av den psykosocial hälsan som i sin tur ger friskare anställda. Att ha friska anställda sparar pengar.

En annan del är att de sköraste; barnen och vårdtagare av alla åldrar, kan få en större kontinuitet i sin vardag där personal inte riskerar uppsägning med jämna mellanrum. Chefer kan planera sin verksamhet på ett långsiktigt vis vilket skapar både trygghet men också tillfälle för ekonomisk planering. Att ständigt skifta förutsättningar för verksamheten inbjuder sällan till långsiktigt ekonomiska planeringar, tänker jag.

Den kommunala verksamheten kan ALDRIG bli verksamhet som enbart ser till de ekonomiska vinsterna. Kommunal verksamhet har också ett ansvar och intresse att ha friska anställda och friska medborgare som upplever delaktighet i den kommunala utvecklingen.

Att då gå med 350 miljoner i vinst efter att ha sparat in på våra gemensamma verksamheter är direkt oansvarigt ohc olämpligt för Linköping kommun.

Missvisande mediebild av sjukfrånvaron

2010-01-30T01:31:00.000-08:00

Jodå.

Då kom då äntligen någon beläst människas mothugg vad gäller den hetsjakt som sedan nittiotalet pågått gentemot sjukskrivna. Björn Johnsson, fil. dr. i statsvetenskap och lektor i hälsa och samhälle med inriktning kriminologi, skriver idag på DN debatt att media gett en starkt missvisande bild av sjukskrivningar och sjukfrånvaro. Han skriver att vi medborgare har invaggats i en tro att folk fuskar och ljuger när det kommer till sjukskrivning, något som hans efterforskningar visar är osant.

Det är skönt att får veta att min tilltro till mina medmänniskor stämmer. Ibland har jag tvivlar på mig själv då jag envisats med att argumentera för att jag inte har trott på allt detta prat om att folk fuskar. Mina argument har låtit naiva och inte alls baserade på någon form av forskning. Men jag har envisats ändå. Det har stått mig allför främmande att det skulle finnas så många människor som fuskar och ljuger; varför har jag inte stött på dem? För nog borde jag vid något tillfälle ramla över en person som fuskar och ljuger och som inte verkar sjuk för fem öre? Någon granne, kurskamrat, dagisförälder eller arbetskamrat?

Inte heller när jag själv var sjukskriven under ett flertal månader stötte jag på någon som verkade fuska. Att vara sjukskriven är en svår social börda som det är, och jag har svårt att se att så många kan låtsas vara sjuka för att samtidigt arbeta eller ens bara låtsas vara sjuka. Det är svårt nog att vara ickearbetande trots att ens arbetsförmåga är noll och intet!

Det var detta jag baserade min övertygelse på. Dock ska tilläggas att jag inser att det säkert kan finnas någon som ändå fuskar, men inte i den utsträckning media och politiker presenterat.

Nu kan vi gå vidare och skapa bättre förutsättningar för de som är sjuka! Fokusera på rehabilitering som ger mening och innehåll för den sjukskrivne/a!

alla dessa opinionsmätningar

2010-01-29T09:16:00.000-08:00

Det är nästan löjligt. Det publiceras, analyseras och diskuteras kring opinionsundersökningar i alla medier i dessa dagar. Visst är det intressant och viktigt att veta vad människor tycker i olika frågor, men det blir tokigt när det upptar så mycket utrymme i media.

Jag skulle önska att det istället lades ordentligt med utrymme på att analysera, ventilera och diskutera de politiska ställningtagande partierna gör. Vi behöver en aktiv granskning av våra politiska idéer Den navelskådning politisk mediateknik framför idag ger inte mycket för den som vill sätta sig in i partiernas åsikter och förslag.

Så opinionsmät hur mycket ni vill, men glöm inte den skärskådande och analyserande biten av den faktiska politiken!

2010-01-28T10:58:00.000-08:00

Jag har nog världens bästa jobb. På riktigt. Jag vet, nu tänker du som känner mig sedan länge att nog brukar hon muttra en hel del. Jo, visst gör jag det. Men ni ska bara veta hur glad mitt jobb gör mig.

Jag jobbar som vikarierande lärare. Det betyder att jag är startklar klockan sju varje morgon i veckan för att invänta det magiska samtalet som avslöjar vart jag ska få åka den dagen. Om telefonen nu ringer, ibland gör den inte det. Fast oftast har jag ett arbete att åka till varje dag. Ibland vet jag till och med flera dagar i förväg var jag ska vara.

Hur som helst. När telefonen ringer är det oftast en trevlig människa i andra luren som snällt frågar om jag kan tänka mig att vikarierar under dagen och sedan följer en beskrivning om vilken skola, klass och lärare. Snabbt i med sista kaffet och iväg!

Väl på plats finns det kollegor som artigt visar vägen och aldrig ger sken av att de inte har tid med ännu en vikarie som inte hittar. Jag läser in mig på vad som ska göras några minuter innan eleverna kommer, kanske hinner jags kriva en liten instruktion på vita tavlan.

Sedan komemr de, alla dessa olika, unika ungar! Jag får kontakt, presenterar mig, gör bort mig lite grann (alltid) och sedan drar det igång. Vi läser, översätter och förklarar. Någon ska på toa medan någon bara måste dricka vatten. Nej, inte vatten nu när vi har genomgång. Ja, du får gå på toa. Vi fortsätter. Eleverna hänger med. Någon förösker vara rolig; det lyckas och jag skrattar med även om det egentligen är en provokation. Man måste ju testa vikarien lite, och jag är väldigt svårprovocerad. Jag minns så väl hur det var att sitta i de där bänkarna själv.

Så fortgår dagen. Ibland har jag långa luncher då maten kan ätas, en promenad tas och inläsning inför eftermiddagens lektioner kan ske. Oftast är det fyrtiofem minnuter för lunch och inläsning, men det känns bra, då går dagen fort!

Så här rullar dagarna på och jag får träffa otroliga kollegor och fantastiska elever. Varje dag. DET är få förunnat!

Våra barn och andras ungar

2010-01-28T06:38:00.000-08:00

Våra barn och andras ungar är ett uttryck som de flesta har hört. Det syftar till att vi håller våra egna barn högt, ser inte deras brister eller misstag i samma utsträckning som vi ser andra barns brister och misstag. Så är det nog och så ska det kanske också vara? Nog ska de egna föräldrarna hålla sina barn om ryggen lite extra ändå? Förlåta deras misstag och så vidare.

Men hur är det med de där ungarna som INTE har föräldrar som håller dem om ryggen lite extra? Som inte har föräldrar som stoppar om dem om natten och kysser deras panna trots misstag och hårda ord under dagen? De ungar vars föräldrar inte alls finns där för dem? Där föräldrarna "valt" missbruket framför barnen, eller kanske jobbet framför barnen? Vem tröstar det knyttet?

Och hur växer barn till trygga individer när de vuxna sviker? När vi andra vuxna bara ser dessa ungar och aldrig låter dem få bli barn också i våra ögon, om än för ett ögonblick?

Jag tror att det är det vi saknar i mångt och mycket; en insikt att den jobbigaste unge också är ett barn. Att ungarna, som ofta blängs på och tigs ihjäl, behöver vårt vuxna stöd för att få vara barn. Det kan vara i min roll som lärare; där SKA jag leva upp till detta. Men också i den jobbiga situationen som förälder där jobbiga kompisar till de egna barnen kan behöva ett andrum och få komma till ett hem där regler finns och efterlevs och där maten ställs på bordet och man sitter tillsammans och äter. Det kan vara så enkelt.

Vädret för oss samman

2010-01-28T06:27:00.000-08:00

Snön ligger tungt över vårt landskap idag, ja över hela vårt land. En del stånkar och stönar över kylan, bristen på snöröjning eller måstet att gå ut och skotta själv. En del jublar över ljuset som snön ger, det vackra landskap som breder ut sig vitt och mäktigt och som ger barnen tillfälle att vara ute och njuta!

Oavsett hur vi känner inför snön så kan jag konstatera att det för oss närmare varandra. När vi plöjer fram i modden så sträcks en hjälpande hand fram till damen som håller på att ramla. I kön på affären börjar vi kommentera ovädret som drar fram. Jag som ambulerande lärare (ja, vikarie alltså) får tillfälle att prata vardagligt med helt okända kollegor. Missfrstår mig inte; alla kollegor är trevliga annars också, men det känns hemtamt och gemytligt att stånka eller jubla över vädret tillsammans.

Jag gillart, som vi säger i mina kvarter!

Jag är en såkallad fritidspolitiker

2010-01-27T10:18:00.000-08:00

Jag är en så kallad fritidspolitiker och inte nog med det, jag är socialdemokrat.

Jag upptäcker, för var gång jag berättar detta för någon, att det finns starka åsikter i dessa ämnen. Det kan handla om att politiker bara skor sig, att sossar aldrig kan ha en egen åsikt i någon fråga utan alltid följer partipiskan eller ett förvånat Varför då? I några fall har jag fått veta att "Det är bra. Nu satsar du på Europaparlamentet så tjänar du kosing!"

Det verkar inte ha slagit någon att jag gör detta av intresse. Att jag hamnade här för att jag till sist kände att jag inte bara kan sitta och gnälla. Att det politiska arbetet de flesta kommunpolitiker mer är en solidarisk handling och därför inte genererar stora pengar.

Vi som har dessa nämnduppdrag i våra kommuner tjänar inte galet mycket pengar på det, och ska heller inte göra det. Det politiska uppdraget ska vara drivet av ett politiskt intresse och inte ett intresse av lön, även om det politiska arbetet inte heller ska sätta krokben för den som engagerar dig, förståss.

Jag förstår folks tveksamheter till politiker. Jag kände samma tveksamheter själv, innan jag bestämde mig för att delta. För vilket sätt är bättre än att faktiskt ta reda på hur saker och ting fungerar än genom direkt erfarenhet? Till min glädje är det helt vanliga människor, precis lika vanligt ovanliga som du eller jag. Politiska agendor skiljer oss åt, men trevliga är de alla som jag har träffat. Leenden och varma välkomnanden oavsett partitillhörighet. Det känns skönt och tryggt.

Vad gäller den berömda partipiskan som så många verkar ha bryderier kring så har jag inte märkt av den. Istället har jag fått se en dynamisk debatt där allas åsikter beaktas. Sedan jämkas det och diskuteras. Någon ändrar sin åsikt under resans gång, något jag tycker ger en skön känsla av en organisation med högt i tak!

Så sitter du på kammaren och funderar på att kanske engagera dig politiskt? Gör det! Gå in på socialdemokraterna.se och blir medlem. Våga vara en del av lösningen! Våga delta!

Trots det blev jag socialdemokrat.

2009-11-26T15:08:00.000-08:00

Jag är en nykläckt partimedlem. Jag brukar säga att jag kom ut ur garderoben och slutade vara en smygsosse. Det jag nu funderar över är varför det tog så lång tid? För politisk har jag alltid varit och socialismen är den ideologi som stått mig närmast alltid, oavsett om jag förstått det eller ej.

Det är klart att saker händer i livet och jag har kanske inte haft tiden? Visst kan jag skylla på det, men jag tror att det går djupare än så. Jag tror att min historia kan kännas igen av många som inte haft ett partipolitiskt engagemang sedan tonåren. För det har inte jag. Jag kan medge att MUF lockade på den tiden då jakten efter en tonårsfylla stod över allt annat. Om jag blev medlem eller inte minns jag inte ens, vilket kanske säger mer om deras medlemsrekryterande än min politiska ståndpunkt. Intresset höll i sig under någon månad.

Det partipolitiska vakuum jag själv växte upp i kan ju bero på flera saker. Dels att mina föräldrar inte var engagerade i något parti men också att de var högst kritiska till partierna. De kände, och känner, sig inte delaktiga. Detta överfördes till mig. Till viss del fanns det också ett förakt för maktutövningen som politikerna stod för vilket också satte spår hos mig. Jag misstrodde också politiker och det system som de företrädde och som jag inte förstod.

Något som också präglat mig är uppväxten i en socialdemokratisk kommun där kanske partiet i viss mån har setts som kommunen. Sossarnas makt har sällan ifrågasatts, något som också kan ge en lite sned syn på vad partipolitik är. Eller kanske en friskt ifrågasättande syn?

Det finns också en starkt osexighet när det gäller socialdemokraterna, något som tydligen är viktigt i vårt mediala Sverige. Socialdemokraterna är pålitliga, eftertänksamma och långsiktiga. Partiet omdefinierar sin politik och sin ideologi för att finnas med i tiden. Det kan kännas svårt när man ofta vill ha klara, så kallade svart/vita, svar, särskilt i ungdomen. Att då representera något som kan uppfattas som en gråskala (så som livet faktiskt ser ut) kan vara svårt att kommunicera. Fast jag tror att det är just det som SKA kommuniceras. Socialdemokraterna är som den lojala partner som står kvar, kan ta lite skit, men vill ta nya tag tillsammans med dig när du är redo. En partner som lyssnar men också har en stabil grund att stå på och som inte får kompromissas med. Att eftersträva sexighet i första hand är något för den som inte vill ha ett livslångt förhållande.

Alla dessa saker gav att jag inte kunde engagera mig partipolitiskt. Jag passade in bland sossarna vad gällde min ideologiska ståndpunkt, men jag hade svårt att se mig som sosse. Vad var det så som ändrade mig? Vad var det som fick mig att säga:
-Basta! också jag får vara med och påverka den politik som förs i det parti som jag röstar på!?

Dels är jag äldre nu. Men framför allt var det en partimedlem som sa;
-Gå med i partiet då, om du nu är missnöjd med skolpolitiken! Min käre vän partimedlemmen hade nog inte räknat med att jag skulle gå med. På en gång. Några enkla knapptryck så var jag medlem. För att han vågade påpeka att det bara är att gå med. För att jag faktiskt kände någon som är engagerad i partiet.

För det spelar nog stor roll. Att vi som är medlemmar visar det för våra vänner och bekanta. Att vi vågar prata om att vi, som vanliga människor, är med och påverkar. Att det inte är en toppstyrd organisation där vi följer piskan i alla frågor utan att vi alla deltar i diskussionen men också kompromissar och följer de kompromisser som partiet enas bakom.

Det tror jag skulle locka fler medlemmar men också höja statusen på socialdemokratin. Vi behöver inte vara sexiga, men vi behöver vara närvarande och lyssnande, annars fungerar inte vår relation med väljarna och potentiella partimedlemmar.

Så jag blev socialdemokrat trots allt. Trots misstänksamhet. Trots avsaknad av blodsband till partiet. Trots att jag inte blev initierad som tonåring. Trots allt.

Jag är stolt och nyfiken.

Hur ska resan fortsätta?

/Sofia

Det är dags att mobilisera styrkorna nu!

2009-11-21T13:45:00.000-08:00

Sarah Palin har gett sig ut på turné. Det heter att det är en bokpromotion, men vi vet alla att det är Republikanernas kampanj som har börjat. Nu finns det ingen som agiterar och debatterar Palin. Hon får bara finnas där och ta plats och säga det som HON vill på SINA villkor. När det sedan är dags för presidentval så kommer hon finnas kvar som en självklar republikan och har hon spelat sina kort väl så blir hon också vald till republikanernas kandidat.

I Sverige har vi val om mindre än ett år och ännu har vi inte börjat mobilisera. Eller har jag missat något? Jag vet att vi är många som tänker på valet och jag är övertygad om att proffsen inom alla partier redan tycker sig ha börjat mobilisera.

Problemet är att folket inte märker det. Problemet är att värderingar och övertygelser inte kan pumpas på folket på en kvart. Säger jag. Tror jag.

Vi behöver tydligt kommunicera vår ideologi och vår grund redan nu! Det får inte finnas några frågetecken om var socialdemokratin står ideologiskt. Vi måste ta golvet och visa vägen! Sakfrågorna och lösningar på direkta problem är minst lika viktigt, men det är ideologiskt vi vinner sympatier. Att våga stå för värden i politiken. Att våga stå för hjärtat i politiken. Det saknar folket och det är socialdemokratins plikt att plocka upp den handsken.

Säger jag. Tycker jag.

I den mörka, men så konstigt varma novemberkvällen

/Sofia

Privata företagare i den offentliga sektorn; ska de får ta ut vinster?

2009-09-12T04:49:00.000-07:00

Återigen aktualiseras frågan om vinstuttag i företag som har hand om offentlig verksamhet såsom förskola, skola och vård, då Tomas Bodström, välkänd S-profil, går in som styrelseledamot i den privata friskolekoncernen Pysslingen. Många är de som reagerat starkt på hans agerande, och flera ifrågasätter lämpligheten i det. Själv känner jag mig kluven. Inte inför att just Tomas Bodström går in i en friskolekoncern, för det har han rätt att avgöra själv. Jag känner mig kluven inför frågan om vinstuttag som nu aktualiseras. Igen.

Min tanke har nog alltid varit att företag som emottar skattepengar för sin verksamhet inte ska kunna ta ut orimliga vinster. Men vad är då orimliga vinster? Vem ska avgöra det? Är det vinsterna vi ska fokusera på eller är det snarare krav på kvalité som ska upp till ytan?

I sådana fall är det kanske kvalitétskontroll som vi ska fokusera på och inte vinstuttag? Om tydliga riktlinjer för hur lokaler ska utformas och vilken standard dessa ska ha, hur många barn/vårdtagare en personal ska ha ansvar för men också mål för vad verksamheten ska uppnå kan eventuella vinstuttag vara irrellevanta?

En annan viktig fråga i detta är hur det kommer sig att flera privata aktörer ens lyckas med att ta ut vinst inom en verksamhet där de kommunala aktörerna går back? Är det alltid en dålig verksamhet där personal arbetar ihjäl sig och är underbetalda och lokalerna fallfärdiga? Eller finns det något att lära av det privata förtaget? Hur ser det exempelvis ut i de personalkollektiv som finns inom förskolan? Lyckas de med sin verksamhet? Hur mår personalen på de arbetsplatserna? Hur trivs och utvecklas barnen? Om man lyckas inom den typen av verksamhet; vilka är då ingredienserna som den offentliga verksamheten kan dra lärdom av?

Vad säger du? Är jag ute och cyklar? Vilka är dina erfarenheter och tankar?

/Sofia

Vikarier behövs!

2009-09-03T10:20:00.000-07:00

I Corren (2009-09-03) står det att läsa att kommunen inte längre ska ha en central vikarieförmedling för skolan,om utbildningsdirektören får som han vill. Istället vill man att vikarierna ska gå via bemanningsföretag. Tydligen ska detta leda till att kommunerna ska kunna ägna sig åt kvalitetsarbete i skolorna. Visst låter det bra?

Bah, säger jag! Att inte ha en egen vikariepool har EN anledning och det är att kringå LAS. Vi som vikarierar har rätt till att anställas då vi arbetat ett visst antal dagar vilket leder till utgifter för kommunen då det inte finns vikariat för alla anställda alla dagar. Jag fattar det problemet,men kan ändå inte se att det är värt att vända oss vikarier ryggen.

Att anställas i ett bemanningsföretag är bra, om du får ut en heltidslön även då du inte arbetar heltid. För till saken hör att jag inte får ut ett öre från A-kassan om jag är anställd vid ett bemanningsföretag. Resultatet är då att vi får vikariebrist, för att ingen kan överleva på vikarielön som inte kan stämplas upp och bemanningsföretagen har inte råd att anställa för många och kan då inte täcka upp när behovet av vikarier är som störst.

Vad händer då med kvalitén i skolan? Vad händer då elever lektioner efter annan inte har någon form av skolverksamhet på grund av vikariebrist?

Att vara vikarie är inte på något sätt ett enkelt arbete. Många är vi som minns någon stackars vikarie som fick utstå en ganska grym behandling under vår egen skolgång, inte sant? Därför är det ÄN viktigare att vikarier uppgraderas till en signifikant del av en fungerande skola! Det är en trygghet för både elever och lärare.

/Sofia

Moderater och maktgirighet

2009-09-03T09:36:00.000-07:00

Moderaterna ska satsa på lång regeringsmakt. Tydligen var det det som gav mest applåder på partiets stämma. Det ger åtminstone mig en fadd smak i munnen.

Jag är inte korkad; jag fattar att partier vill ha regeringsmakten och allra helst under en lång tid. Men frågan är om ett parti ska ha makten som fokusfråga?

Är det människor som sätter makten främst som ska styra landet, eller är det folk som sätter behoven i samhälllet främst? Är det makttörstiga politiker eller public servants som ska styra vårt land?Är det landet och makten som ska tjäna politikern eller är det politikern som ska tjäna landet?

Jag frågar mig vart vårt land är på väg om fokus på regeringsmakten går före politiken och sakfrågorna? För det kan väl inte vara så att moderaterna egentligen inte har några sakfrågor....

I all hast /Sofia

Ja si di dära amerikanerna...

2009-08-16T10:46:00.000-07:00

Har suttit och läst några kompisars prat om sjukvårdsdebatten i deras hemland USA. Den verkar galen. Vilket amerikanska debatter ofta ter sig med våra mellanmjölkspräglade ögon...

Den omöjligt populära Obama och moderpartiet demokraterna har kommit fram till att townhallmeetings är en fin idé. I mina svenska öron låter det jättefint. Säkert i många amerikanska öron också (de har kanske också sett Gilmore Girls där alla i byn samlas en gång i veckan för att gemensamt besluta om saker i deras direkta närhet. Pittoreskt och chict liksom.) Det verkar inte fungera lika bra i verkligheten som på pappret...

Representanter från demokratiska partiet blir utbuade, bespottade och anklagade för att vara kommunister. (Det värsta skällsordet i amerikanskt vokabulär och användbart redan då två familjer träffas och lagar middag tillsammans.)

Med tanke på de amerikanska debatter tidigare på detta ämne så är jag inte förvånad över ramaskriet Obamas försök till en gemensamt finansierad sjukvård gett. Att genom skatt finansiera saker gemensamt är oamerikanskt om man ska tro hur opinionen kring den typen av frågor har debatterats historiskt sett. Jag fattar helt enkelt vad motståndet kommer ifrån vad gäller politisk och ståndpunkt. Vad jag istället vill lyfta är frågan om den kristna amerikanska själen...

I USA är över 75% av befolkningen bekännande kristna (katoliker, mormoner, protestanter etc). 4% bekänner sig inte någon form av religion. Det blir många religiösa människor i detstora landet i väst.
Många kyrkor (av alla olika religioner) bedriver stora välgörenhetsprojekt. Den enskilda människan bedriver välgörenhet på eget initiativ. De är bra på det amerikanerna; att hjälpa någon som behöver hjälp. Men då det kommer till att hjälpa någon som behöver hjälp, med ett gemensamt skattesystem, då låser det sig. "Varför ska jag betala skatt för att någon med HIV ska kunna få medicin? Om hon inte har råd får hon väl skylla sig själv?"

Det tycker jag är konstigt. Hur kan troende människor, som ofta tillber en barmhärtig gud som vill att människan ska ta hand om den lilla, utsatta i samhället, inte se att ett gemesamt finansierat sjukvårdsystem är deras guds vilja? Hur kan kärleken till sin nästa bara sträcka sig till nästan som är medlem i samma kyrka eller som bor i samma kvarter eller åtminstone inte knarkar. (Nä guu bevars; hur skulle deeet se ut?)

Eller så är det så att jag tänker på religion och gemensamma skatter på mitt sekulariserade, svenskprotestantiska, socialistiska sätt. Jag är helt enkelt en totalkommunist i en amerikans ögon...

/Sofia

Skatt är en skatt

2009-08-01T13:33:00.000-07:00

Häromkvällen, eller om det var morgonen, låg jag och tittade i taket och funderade. Makens mormor har nyligen gått bort och jag låg och funderade över änklingen som finns kvar. Tankarna vandrade vidare till våra fina grannar, båda 86 år, som nu börjar blir lite skröpliga.

Jag pratade med frun häromdagen och hon berättade att det började blir svårt med huset och trädgården. De sliter och kämpar ständigt i sin stora trädgård, men nu har de börjat köpa hjälp med vissa saker. Men det är dyrt, fick jag veta. Lite försiktigt frågade jag om de fick någon hjälpfrån kommunen? Nja, det hade de väl funderat på,men inte riktigt kommit till skott. Det kan ju vara svårt att ta sig till ett möte med någon inne i stan. Jag sa att det kanske kommer någon hem till er och har möte med er där, och jo, så kunde det ju vara.

Tänkt vad skönt det är att veta att mina skattepengar hjälper till med sådant här! Jag tycker att det känns så fint att vara delaktig i ett samhälle där vi försöker måna om alla de som är i lite mer behov. Det kan vara barnen, de sjuka eller de gamla;alla de behöver vår kollektiva omsorg. Vi behöver ett system där alla de mest utsatta kan få värme och medmänsklighet. De som inte kan välja att sörja för sig själva behöver oss som faktiskt kan. Då är det enkelt att gilla att betala skatt!

Många med mig skulle kunna tänka sig att betala mer i skatt,tror jag, om pengarna komjust de mest utsatta till gagn. Det kanske uttjatade politiska vlamantrat VÅRD;SKOLA;OMSORG kan få de flesta att storkna av trötthet. Men om vi påminner oss om vilka VÅRD;SKOLA;OMSORG handlar om, de mest utsatta i samhället, de minsta, så känns det viktigare. För vi vill att våra barn ska äta bra skolmat i hela landet, att de gamla ska få komma ut på en promenad iallafall ibland och att också den fattigaste i vårt land ska få pencillin när bacillerna attackerar.

Så jag betalar mina skattekronor och hoppas att vi kan höja skatten lite till så att de minsta och de fattigaste i vårt fina, solidariska land ska kunna sova gott om natten.

Sofia Bjelke

Det är så fint med engagerade människor

2009-07-31T14:40:00.000-07:00

I åratal har jag varit avundsjuk över alla dessa människor med en passion! Det har varit tågtittande, blomsterodlare, skribenter, fotografer, bilsamlare och allt annat mellan himmel och jord. Själv har jag som allätare känt mig lite fattigare. jag har inte haft ett intresse som jag hängett mig åt fullkomligt, eller åtminstone galet mycket åt. Mina funderingar kring mitt tillkortakommande på den fronten har lett mig till där jag är nu. Jag har helt enkelt bestämt mig för att engagera mig i det som ligger mig nära; barnen och deras väg genom instrutionerna.

Idag mötte jag en pappa på det gemensamma dagiset. På det senaste föräldramötet, då vi abrubt blev informerande att vi skulle flytta till nya lokaler, uttalade denne pappa sig mer än klokt. Under samma möte fick vi också klart för oss att man skulle dra ner på personal och att personalen inte skulle ha tillgång till planering under dagtid, vilket förståss ledde till följdfrågor. På vilket sätt är det en bra lösning för våra barn om man ser det långsiktigt? Vad händer med våra barn senare i deras skolgång om det inte får en trygg start? (Ja, i min värld så blir barnen tryggare om det finns vuxna som har ork och tid att se deras behov men också skratta och busa med dem.)

Hur som helst. Den här pappan (och jag tror att vi ska begrunda att det var en pappa också, jag tror att det berörde de kvinnliga rektorerna lite extra) tog till orda. Det kändes genuint och passionerat. Idag berättade han att han ringt upp ordföranden i barn och ungdomsnämnden för att framföra sin oro kring hur man sköter barnens vardag på institutionerna. Hon hade till sist sagt att han kanske skulle ringa Paul Lindwall, kommunalråd i Linköping. Det ska han. han är passionerad och engagerad. Han tänker inte sluta att fråga förrän han får ett svar på sina frågor. "Jag går hela vägen till regeringen om det så behövs" sa han också.

Då kände jag mig lite avundsjuk på hans passion för frågan. För hans engagemang och mod. Samtidiggt är jag glad och tacksam över att han gör det. Och jag hejar på och talar om hur bra jag tycker att det är. Det är väl också ett engagemang?

/Sofia Bjelke